gråta ut hos herr t

mitt i allt det jävliga är det i alla fall skönt att ha en vän som är bra på att lyssna, och som när han talar bara säger kloka och bra saker.

snöpligt och overkligt

jag var så taggad, och så optimistisk om att vi skulle lyckas. var tillfreds, hade förtröstan. nu är den välbekanta tomhetskänslan tillbaka. molvärk i magen och rostbrunt på pappret. snart är det väl definitivt över och det finns inget jag kan göra. den känslan är nästan värst. det-finns-inget-jag-kan-göra. i tomheten finns också en känsla av overklighet. hände det verkligen eller har jag drömt? låg jag aldrig där i gynstolen och grinade? fick jag aldrig något embryo återinsatt? det kan inte ha hänt för om det nu hände borde den naturliga fortsättningen inte vara denna. testdag nästa lördag och alla dagar fram till dess känns som ett hån. blödningen lär komma idag eller imorgon och vara över på onsdag. så på lördag finns ingenting kvar, kroppen är inne i en ny cykel som om ingenting hade hänt.

sen vet jag ju. det kanske har gått bra. blödningen kanske inte blir mer än det tunna rostfärgade. dessutom kan man blöda och ändå vara gravid. det finns ett hopp jag lever på. även om också hoppet angränsar till tortyr.

restaurangbesök med twist

på ytan var det säkert en bra kväll. mötas upp med  mannen och långväga väninna, gå på restaurang, äta gott, dricka gott, njuta av schysst atmosfär & inredning. prata, skratta, låta en regntung torsdagkväll i oktober bli lite mindre trist.

för den som inledde kvällen med att konstatera ev. blödning från underlivet blev den schyssta ytan något mer krackelerad. pratet och skrattet fick mannen och väninnan sköta själva.

summa summarum: käka på cloud nine var schysst. att grina i hörnet mindre så.

hata pasteller

om jag hittills ändå har varit förhållandevis cool och sansad, kan jag meddela att så inte längre är fallet.

en aprikosfärgad fläck på några millimeters omkrets. tänk hur den kan få hoppet att fara och världen att rämna.

men det var ju ett jäkla tjat

idag är jag trött. jag tolkar det som att jag har sovit dåligt.

tre minuter senare

man tar sig i kragen, ringer upp, sätter på sig trevligaste rösten och frågar hur hon vill lägga upp kvällen. så låter man entusiastisk över att gå på restaurang och vips blev man faktiskt gladare på riktigt.

så här trevlig är jag

en kompis från annan ort ska sova över i natt. hon sitter enligt uppgift på krog nere på stan och hänger. själv sitter jag på jobbet och dröjer mig kvar. och bara orkar orkar orkar inte träffas.

för några veckor sedan påtalade en kollega min höga sociala kompetens. höga vaddå vaddå undrade jag. fast det är klart. social kompetens är inte detsamma som vänskap, eller att ha ork med sina kompisar. det hade onekligen varit bra om jag haft lite mer av det sista.