inte titta tillbaka i vrede, eller i sorg, eller inte titta tillbaka alls egentligen

idag är det valborg. förra valborg var jag ruvare - denna märkliga identitet, detta märkliga begrepp. smuttade folköl i patetiska försök att fejka normalitet. nojade över att en eller två eller fem klunkar på nåt sätt skulle kunna påverka.

denna valborg är jag inte ruvare. kan dricka skumpa och kedjeröka hela dagen om jag känner för't.

finns det någon koppling mellan valborg för ett år sedan och valborg idag? någon högre mening som gör att ena året är på ena sättet, och andra året är på ett annat. eller att det som skulle vara för ett år sedan aldrig blev. att vara ruvare i april borde innebära vaddå, nedkomst i januari? då borde situationen för ett år sedan ha inneburit att jag skulle ha en tremånaders bebis by now. eller?

det här året är liksom same same but different. kommer att fira valborg med samma människor som förra året. de är fortfarande ungefär desamma, även om saker hänt också i deras liv. några har separerat, några har blivit tillsammans. några har gått in i depressioner, några har tagit sig ut ur dem. sitter de också och tänker på hur allting var förra året? hur allting borde ha varit - och hur allting blev eller inte blev?

medunnsam

ett inlägg som legat länge i utkastkorgen. på förekommen anledning liksom:

gode vännen T har kommit på ett bra ord. medunnsam. jag är ganska säker på att det ordet inte finns. eller fanns tidigare menar jag. nu finns det, och det är ett sjuhelsikes bra ord. för det är ju ofta så man känner. eller vill känna. avundsjuka utan den där touchen av missunnsamhet. jag önskar jag kunde vara lite mer medunnsam, och lite oftare. i jobbet, i det sociala livet. för jag är trött på mig själv som inte riktigt glädjs med andra längre. som tänker att andras framgångar blir både ett mått och en bekräftelse på den egna värdelösheten. ofta kommer jag på mig själv med att "vikta" andras medgångar med deras motgångar, deras lycka mot deras olycka. typ "ja han skrev en jäkligt bra artikel men de ska ju separera så..."  eller "jaha nu ska de OCKSÅ ha barn men eftersom hennes mamma har alzheimers...". asså hur sjukt är inte det!?? och fruktansvärt osympatiskt. jag tycker verkligen-VERKLIGEN inte om att jag tänker så här. samtidigt VET jag ju att det är en direkt reaktion på den egna livssituationen. man behöver inte vara nån jäkla freud för att lista ut det. jag avundas alla som har framgångar på jobbet eftersom jag haft det jäkligt motigt på sistone. jag avundas andras skrivande, andras brillianta idéer och fantastiska formuleringsförmågor, eftersom jag själv lider av kronisk skrivkramp. jag avundas andras lyckliga relationer eftersom den egna är - eller åtminstone nyligen har varit - minst sagt skakig. och jag avundas alla som har eller väntar barn eftersom jag själv är ofrivilligt barnlös.

medunnsam. ska jobba på det. särskilt som enda alternativet verkar vara isoleringscell.

kom ihåg att ta en paus i arbetet också

koka ägg - check
sno ihop en sallad - check
blanda tzatziki - check
laga efterrättspaj - check
dammsuga - check
plocka undan klädhögarna - check
dammtorka på strategiska ställen - check
skura handfatet - check
njuta lite sol & martini balkongen - inte än, men ska fixa det snart.

interna konflikter

jag undrar varför mina dagdrömmar så ofta handlar om konflikter.

alla scenarier som målas upp i huvudet. konflikt, konfrontation.

imorgon ska jag följa efter mannen söderöver för minipåskfirande med hans familj. han vill att jag ska komma tidigt för att jag ska hinna träffa svågern och svägerskan också.

jag ser det redan framför mig. har redan börjat störa mig på meningsutbyten som kan tänkas ske. hur svägerskan - i vanlig ordning - måste markera. visa att hon vet bäst. eller bara säga något jäkligt korkat, jäkligt ogenomtänkt.

jag vill inte tänka att jag är en lättkränkt människa. jag är nog inte särskilt lättkränkt. brukar vanligen svara något humoristiskt dräpande och sedan inte tänka mer på saken.

kanske är det jag som skapar konflikterna eftersom jag redan innan har satt mig på tvärs. bestämt mig för att jag stör mig. samtidigt vet jag att det inte bara är jag och mina hjärnspöken. varje gång jag träffar svägerskan skevar kommunikationen. det är inte alltid riktat mot mig. ibland är hon bara jobbig på ett allmänt plan. men ofta är det just dessa markeringar. vi kan inte ha ett normalt samtal utan att hon måste gå in och pinka revir. styra om diskussionen så det passar henne, eller visa att hon minsann sitter med facit.

minns påsken för några år sedan. redan i bilen skar det sig. jag berättade en småskojig historia om någonting vi sett tidigare under dagen. ett barn och en pappa, den ena raklång på trottoaren, ilsket vrålande. den andre stående bredvid, alldeles handfallen. jamen det SÅG faktiskt väldigt lustigt ut. släng in att det var en strålande vacker vårdag och glasskiosken var alldeles bredvid och ja, you do the math.

genast var hon tvungen att påpeka att jag inte visste någonting om vad som skett. att barnet (ja, för lyckligtvis var det han och inte pappan som låg tjutande på trottoaren) kunde ha en diagnos eller gudvetvad.

vad svarar man på det?

kanske är jag likadan numera . jag tål ju inte hennes gravvesnack, hennes bebissnack. eller snack och snack, det är ett evigt jäkla tjat faktiskt. men jag skulle aldrig få för mig att markera. påpeka nånting i stil med "alla kan faktiskt inte få barn". och därmed antyda att hon inte har rätt att säga någonting mer om den saken, någonsin. eftersom alla inte kan få barn. så då får man heller inte prata om'et.

för jag tycker ju att man ska få prata om saker. skämta om saker. även om sånt som kan tänkas vara jobbigt. så länge man också tar hänsyn, överväger huruvida någon kan tycka samtalet är jobbigt. är man någotsånär normalt funtat fattar man väl när man går till överdrift?

kanske är det därför mina dagdrömmar ser ut som de gör. för där blir jag förbannad. där säger jag allt jag tänker. där låter jag lättkränktheten regera, och sätter henne en gång för alla på plats.

lonely långfredag

lämna sambon på stationen, sen promenad hem över stan. stanna till på café, dricka kaffe i solen, tjuvröka lite. glo vårklädda människor, korta shorts, stora solglajor. telefonkonferera med bästa kompisen som det på sistone inte varit så kompisartat med.

vissa stunder är jag nöjd. då känns det helt ok att mannen och jag firar högtider på skilda håll. i alla fall en högtid som denna. som inte är så laddad av familjens helighet och allt det där. särskilt som jag får hänga med mig själv, hänga med vännerna, och bara vara.

lonely långfredag. ljuvligt.

skjuta över målet

fyra öl. vad var det jag sa? alkohol är inte förenligt med precisionsarbete. uppenbarligen.

vägskälsfilosofi

det slog mig precis att när man redan har börjat traska längs den ena vägen står man inte vid vägskälet längre. varken bildligt eller bokstavligt. tidigare inlägg om att kvällen skulle innebära nån form av val var med andra ord ren och skär lögn.

nu väntar jag otåligt att vännen herr t ska ringa så att vi kan gå ut och öva oss i konsten att dricka det perfekta antalet öl. jag är övertygad om att det perfekta antalet ligger nånstans mellan två och fyra, men hittills har jag aldrig lyckats pricka rätt.

vägskäl

idag har jag tränat, bakat bröd och sytt ihop sömmar som varit trasiga länge länge.

nu är frågan hur aftonen ska fortskrida. ska jag snällt sitta hemma på min för dagen vältränade-men-ännu-inte-träningsvärkande ända och vänta på att mannen behagar infinna sig? eller ska jag få nämnda ända ur vagnen/soffan och dra ut på öläventyr i aprilkvällen?

duktig eller dekadent. ja så kan livets vägskäl också sammanfattas ibland.

blacker nights and brighter days

lyssnar marit bergman. åter i tidigt 2000-tal. en tid av idyller. nja, idylliserad tid snarare. men oavsett är det där jag är. i en tid som flytt. i en tid innan mycket av det som är nu började.

samma våglängd

mannen kommer hem och är trött efter konferens. jag kommer hem och är nere efter seg arbetsdag och träff med psykologen. mannen ligger på soffan och har hunnit vila en stund. jag har inte hunnit vila och är hungrig som en varg. mannen gör ingen ansats att börja laga mat. istället meddelar han att han inte är särskilt hungrig. jag meddelar (demonstrativt?) att jag är jättehungrig och går (demonstrativt?) ut i köket och börjar (demonstrativt?) slamra med kastrullerna.

mannen är nu i källaren och donar med skidutrustningen. jag sitter och slösurfar vid datorn. det kan tänkas att vi bägge är skitirriterade på varandra.

stressen under huden och tiden som ger ångest

det är de små, små sakerna som framkallar det. stressen under huden. ångesten som är där fast den inte riktigt syns.

tog precis fram kalendern för att räkna dagar. jag vet ju att jag ska ha mens nångång i veckan men tänkte dubbelkolla vilken dag.

när jag ändå höll på började jag räkna lite i tillbakatid också. kalkylera hur ägglossningarna sett ut de senaste månaderna. jag är så pass regelbunden så det är lätt att räkna ut. även om jag också blir jäkligt störd på mig själv när jag gör det.

det spelar ju liksom ingen roll. det spelar ingen roll när eller hur många ägg jag lossar eftersom mannens killar ändå inte är särskilt samarbetsvilliga.

så slog det mig plötsligt att det är april. april. alltså jag VET ju att det är april men när det stod i kalendern blev det liksom så svart på vitt. april.

och genast öppnades tidsavgrunden för mig. ett år. det har gått ett helt jäkla år. ja till och med mer: första försöket påbörjade vi i månadsskiftet februari/mars 2010. i april för ett år sedan gjorde vi vårt första FET.

jag försöker att inte tänka i tid. inte låta den stressa mig. inte tänka att jag är ett år äldre. med allt vad det nu kan innebära.

på ett sätt är jag naturligtvis glad att vi började försöka så pass tidigt. då, när vi slängde minipillren, var jag "bara" 27. alla läkare, sköterskor, barnmorskor på kliniken har påpekat att jag fortfarande är väldigt ung, att vi fortfarande har många år på oss.

på ett annat sätt stör det mig. om vi inte hade börjat försöka, då för drygt två år sedan - ja då hade jag inte behövt leva med detta just nu. då hade jag sluppit ifrån denna sorg och ångest - i alla fall ytterligare några år.

det sägs att demoner livnär sig på tid. tid som varit, tid som kommer. framtiden och det förflutna, den tid man inte kan påverka. bäst är att vara i nuet, att tänka i nuet. då får demonerna ingenting att festa på.

tjenare säger jag. i så fall är jag en jäkla bindefeld för demoner.

sånt man skriver som substitut för det viktiga samtal man inte har

jag vill prata viktiga saker med mannen. t.ex. när vi ska börja försöka igen. om vi ska försöka igen. det är ju inte heller säkert.

jag vill prata men det tar stopp. för egentligen vill jag inte prata om'et. jag vill bara att det ska bli. helst automatiskt, av sig självt.

som om nån högre makt tinar upp vårt sista embryo, teleporterar oss till sjukhuset, sätter på mig snyggingoutfitten och pumpar i mig lite bedövning och tjoff så sitter det. så blir vi gravida och sen får vi bäbis och alla är happy happy. snipp snapp liksom.

(bäbis? vad är det för idiotspråk jag plötsligt pratar?)

ja, om vi nu inte kan bli gravida av oss själva är det väl just den högre makten jag får förlita mig till.

för jag vill inte prata om'et. jag vill inte riskera höra att mannen har ändrat sig. att han inte längre vill, inte längre orkar. att han vill vänta lite. så var det det här med mitt jobb, min s.k. karriär. jag har ett vagt minne av att nån (jag?) någongång i vintras bestämde att det är jobbet jag ska satsa på nu. till projektet är färdigt. om nåt år eller så. sen kan vi skaffa frikort på reproduktionscentrum igen.

men jag vill ju inte sen. jag vill nu. jag vill inte vänta. jag vill inte planera. jag vill att det bara ska hända. att vi också ska kunna intala oss att det här med bäbis, tjohej tjolahopp, ja det blev visst bara så.