det är de små, små sakerna som framkallar det. stressen under huden. ångesten som är där fast den inte riktigt syns.
tog precis fram kalendern för att räkna dagar. jag vet ju att jag ska ha mens nångång i veckan men tänkte dubbelkolla vilken dag.
när jag ändå höll på började jag räkna lite i tillbakatid också. kalkylera hur ägglossningarna sett ut de senaste månaderna. jag är så pass regelbunden så det är lätt att räkna ut. även om jag också blir jäkligt störd på mig själv när jag gör det.
det spelar ju liksom ingen roll. det spelar ingen roll när eller hur många ägg jag lossar eftersom mannens killar ändå inte är särskilt samarbetsvilliga.
så slog det mig plötsligt att det är april. april. alltså jag VET ju att det är april men när det stod i kalendern blev det liksom så svart på vitt. april.
och genast öppnades tidsavgrunden för mig. ett år. det har gått ett helt jäkla år. ja till och med mer: första försöket påbörjade vi i månadsskiftet februari/mars 2010. i april för ett år sedan gjorde vi vårt första FET.
jag försöker att inte tänka i tid. inte låta den stressa mig. inte tänka att jag är ett år äldre. med allt vad det nu kan innebära.
på ett sätt är jag naturligtvis glad att vi började försöka så pass tidigt. då, när vi slängde minipillren, var jag "bara" 27. alla läkare, sköterskor, barnmorskor på kliniken har påpekat att jag fortfarande är väldigt ung, att vi fortfarande har många år på oss.
på ett annat sätt stör det mig. om vi inte hade börjat försöka, då för drygt två år sedan - ja då hade jag inte behövt leva med detta just nu. då hade jag sluppit ifrån denna sorg och ångest - i alla fall ytterligare några år.
det sägs att demoner livnär sig på tid. tid som varit, tid som kommer. framtiden och det förflutna, den tid man inte kan påverka. bäst är att vara i nuet, att tänka i nuet. då får demonerna ingenting att festa på.
tjenare säger jag. i så fall är jag en jäkla bindefeld för demoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar