året som var 4

det är lustigt, hur hösten som tidsmässigt ligger närmast liksom känns svårast att greppa. i oktober var det dags för vårt tredje frysförsök med sista embryot från ivf-omgång 2. innan dess hann vi vara nyförälskade och förlänga sommaren med en sväng till italien. samtidigt är det klart att jag hade en del tvivel. inte på mig och mannen, eller på vårt förhållande. däremot var jag osäker på om det var klokt att sätta igång en ny ivf-process när jag äntligen tagit mig tillbaka till jobbet och till en normal vardag efter en förhållandevis lång sjukskrivning. rädslan för ett nytt misslyckande, och att därmed trilla ner i mörkret igen, var överhängande.

men vi körde på. och embryot överlevde upptiningen. och trots en blödning och trots att jag i en veckas tid trodde det var kört så visade testet "gravid" på testdagen. och vi fick vara gravida i ganska exakt en vecka innan blodprov bekräftade det jag misstänkt redan två dagar efter det positiva testet. vi var gravida - men slutade snabbt att vara det.

och det blev en hel del tårar, och en del skrik och bråk för att man inte vet var man ska göra av sin sorg och besvikelse. och jag trodde jag snuddade på kanten till det svarta igen. men på något sätt kom vi igenom det. jag fick stort stöd på jobbet, där många vet vad vi går igenom. men den stora skillnaden gentemot tidigare behandlingar var att jag och mannen inte vände oss mot varandra den här gången. vi gick igenom det tillsammans, som ett team. och sorgen blev inget tvivel på oss, eller huruvida vi skulle fortsätta försöka. ingenting är bestämt än, men också adoption - som för ett år sedan var uteslutet - börjar kännas som ett alternativ som vi kan diskutera.

och samtidigt som hösten även på andra fronter varit turbulent, med stor press på jobbet och många omkring mig som har mått dåligt, så går jag ur året med tillförsikt och försiktig optimism. jag tror att både jag och många av mina nära har slagit i botten, men att det - peppar peppar - inte kan bli mycket värre än vad det har varit. för min del kom vändpunkten redan i början av året, och successivt har det - den avstannade graviditeten till trots - blivit bättre.

och eftersom man vår vara klyschig så här på nyårsafton hoppas jag att 2012 får bli ett sånt år då det mesta faktiskt blir bra. för egen del hoppas jag så klart att vår nästa ivf-omgång i februari ska resultera i ett plus som också stannar. till alla som läser och är i samma sits önskar jag detsamma. och oavsett var man är i barnkarusellen önskar jag ett år då skiten håller sig borta och drömmar får gå i uppfyllelse.

året som var 3

så blev det sommar. jag var tillbaka på jobb på heltid, rejält stärkt av några professionella framgångar. under semesterns roadtrip hann mannen och jag med en hel del av det snack vi tenderar att dra oss för i vardagen: farhågor och förhoppningar inför framtiden, och vår respektive inställning till det fortsatta ivf:andet. sedan for jag utomlands med en kompis, och hade en härligt lågintensiv cityvecka där alla möjligheter liksom kändes öppna. det var aldrig något uttalat, men en dryg vecka isär gjorde även gott för mig och mannen. när jag kom hem var vi inne på samma spår igen: det är vi. vi är tillsammans. vi älskar varandra. vi ska återigen ta upp försöken att bli föräldrar.

samtidigt krackelerade världen omkring oss. jag tänker så klart på utöya, det obegripliga fasansfulla. också i den "lilla" världen var det en hel del turbulens och sorg. två nära kompispar separerade.

året som var 2: ljusare tider

men våren kom, och det det blev varmare, och ljusare. födelsedagen, som jag hade haft skyhög ångest inför, firades utomlands med mannen och när det symboliska datumet väl var förbi kändes det rätt schysst att träda in i åldern "30 something". cellförändringarna återgick till det normala och jag ventilerade jobb- och barnlöshetsångest med en psykolog. successivt gick jag tillbaka i arbete och successivt började jag och mannen närma oss varandra igen. 

tittar bakåt för att sen gå framåt: årskrönika 2011

inspirerad av nelle kör jag en kombinerad bildkavalkad/årskrönika. i all hast, eftersom stora delar av året i alla avseenden tillhör det förgångna och det inte direkt är minnen jag har någon större lust av att konfronteras med. men whattheheck, årskrönika är årskrönika liksom (för övrigt önskar nog kungahuset att svt inte hade den där jäkla traditionen). alltså...

början av året tillbringade vi till stor del i skidspåret. i övrigt var det mesta kass. jag var sjukskriven för stress/utmattningsdepression/etc. och avvaktade besked om cellförändringar i livmodern. mannen och jag gick i parterapi och var inte säkra på om vi ville/orkade fortsätta vårt förhållande. ivf-behandlingarna låg på is och plötsligt hade frågan huruvida vi över huvud taget skulle fortsätta försöka få barn blivit en såndär Fråga som hotade relationen. läget kunde ha varit bättre. om man säger så.

 

semesterstängt

jag har glömt bort mitt lösenord till jobbmailen. det KAN bero på att jag inte har vant mig vid tangentbordet på julklappspaddan än (fingerminne ni vet, lösenordet sitter inte i huvet utan i fingrarna). men ändå. fatta. i vanliga fall skulle jag tänka minnesförlust efter utarbetning, nu tänker jag bara "nähä jag kan inte kolla mailen, skönt".

det sticker, men inte av missunnsamhet

vi är hos svärpäronen och igår var även mannens bror med familj med. med lilla sonen, som kom precis samtidigt som vi skulle haft barn, om vårt första ivf-försök lyckats alltså. i vanliga fall är det rätt jobbigt, särskilt som jag stör mig rejält på svägerskan, men igår gick det bra.

fast det är klart att det sticker i hjärtat när de i förbifarten nämner syskon som vore det det självklaraste i världen. jag är inte missunnsam. jag önskar bara att den självklarheten - eller att få ett barn över huvud taget - kunde gälla även oss.

tillägg till tidigare inlägg

ja just det. en till sak som vi (eller åtminstone jag) gör när vi inte firar jul är att vara så jäkla rädd(a) för spöken att vi inte kan sova. asså jag kan inte sova för att jag är rädd för spöken och mannen kan inte sova för att jag är rädd för spöken (och följdaktligen håller honom vaken). på riktigt. uppenbarligen en stor nackdel med herrgårdar från förrförra seklet. och nu har jag blivit sådär övertrött att jag ser fram emot ännu en sömnlös natt.

och imorgon åker vi vidare söderöver mot mannens föräldrar. ev. kommer delar av övriga familjen fortfarande att vara kvar. hmm. kanske är det skönt att vara lite lätt zonkad då.

vad vi gör när vi inte firar jul

i år firade jag och mannen inte jul. inte som jul brukar firas i alla fall. istället åkte vi bort, bara vi två. och firade icke-jul. inget julbord utan sexrätters. ingen julöl utan champagne. ingen midnattsmässa utan jacuzzi. ingen julotta men väl några omgångar biljard.

och så vidare.

(ja okejrå. vi såg kalle anka. men det var också allt).

och det var helt. jäkla. underbart. att ta en paus från allt, och bara vara vi. också en sån stund i nuet som jag skrev om häromdagen. där vi inte är barnlösa, inte är jobbstressade, inte ivf:ar utan bara är ett förälskat par som njuter livet. och där det inte spelar nån roll om det är jul eller ej.

som samvetet bjuder?

när man står och slevar upp den knäck som man ska ge svärföräldrarna i julklapp, och plötsligt upptäcker vad som kan vara en knäcktråd men vad som lika gärna kan vara ett långt knäckindränkt hårstrå i smeten.

då säger man ingenting om den saken. väl?

vänner, kolleger och en hotellbar

att smita tidigt från jobbet och mötas upp med vänner och kolleger i en hotellbar. ta några glas, prata ditten, prata datten. folk som ansluter, folk som går, folk som går för att sedan komma tillbaka. prata ytligt med gamla kollegor, prata djupt med helt nya bekantskaper. lämna hotellbaren för att ramla vidare till vickning och spontan hemmafest.

nästa år hoppas jag så klart att livet ser annorlunda ut. att det finns ett nytt liv som hela mitt liv kommer att kretsa kring. fram till dess är jag i alla fall glad att det finns stunder där jag inte önskar att allt vore annorlunda, då jag kan uppskatta livet precis som det i stunden är. som till exempel när man smiter tidigt från jobbet och inleder julen med vänner och kolleger i en hotellbar.

som vänskap också kan se ut

ett julkort från vännen på andra sidan atlanten, skrivet i all hast med associationer som flödar fritt. med uppdateringar om vad hon åt till efterrätt och vad hennes framtida barn ska heta, så mycket text det nu ryms på ett julkortsformat.

jag kommer att skicka ett nyårskort till henne, sen kommer vi att mejla varandra sporadiskt på facebook i ett år. sen återupprepas proceduren med julkort från henne och nyårskort från mig. associativa uppdateringar, skrivna i all hast. inget djupgående men samtidigt livets väsentligheter. vad man åt till efterrätt och vad ens framtida barn ska heta. hur det går med livet, och hur livet - i just denna sekund - ser ut.

"I miss you and I love you."

jag också vännen. även om vi inte har några ord på svenska som beskriver just det där.

budget eller lyx?

ingefära från santa maria eller ingefära från mill & mortar?

på riktigt. det är sånt här jag får grav beslutsångest över.

---

med motiveringen "det är ju bara jul en gång om året" blev det mill & mortar till slut. oavsett val kan konstateras att ingefära i knäck är en riktig höjdare. samt att "grav beslutsångest" möjligen var en lätt överdrift.

lite allmänt oinspirerat, forts.

att må illa och koka knäck är ingen kombo jag kan rekommendera.

men eftersom julklapparna som jag näthandlade för ett par veckor sedan inte tycks vilja dyka upp till vårt minijulfirande med mina föräldrar imorgon får det bli lite egenproducerade presenter istället. typ knäck med polkagrisar och ingefära (ja asså inte i samma sats - DET skulle i så fall kunna förklara illamåendet).

i år tänkte jag dessutom spela rollen av duktig svärdotter och ta med julgodis till svärpäronen när vi åker dit i mellandagarna. i vanliga fall överlåter jag den rollen till min svägerska (som spelar den mycket villigare och bättre än jag) men eftersom resten av hans släkt har åkt därifrån lagom till att vi kommer tänkte jag göra en liten ansträngning. jag tycker ju att det är rätt kul att baka och pyssla, jag tycker bara inte om att göra en grej av det. duktig flicka med taskig attityd, typ.

lite allmänt oinspirerat om vad jag ska göra idag

kör på semiledigt den här veckan så idag ska jag till frisören, återuppta försöken att hämta ut ivf-medicineringen samt köpa kalender för 2012.

ivf-medicineringen. för att kunna börja spruta hormoner i januari, producera fina ägg inför plocket i februari och få en bebis nånstans där i oktober-november. det är vår tur nu, baske mig.

kalender. för att kunna pricka in ovan nämnda tilldragelser, samt resan till new york i maj.

frisören. för att vara snygg i håret inför julhelgen och sådära. frågade mannen om han hade några önskemål. han tyckte "långt och fluffigt". vid tillfälle ska jag förklara principen med saxar för honom.

outat mig

häromkvällen på julfesten råkade jag berätta för startar-snart-sin-första-ivf-kollegan att jag hade en blogg.

inte för att jag bryr mig, egentligen. jag litar på henne, och OM hon skulle läsa tror jag inte att hon skulle föra något vidare. inte för att det finns nåt att föra vidare för den delen. visst, jag är självcentrerad, men SÅ jäkla intressant inbillar jag mig inte att jag är.

men ändå. söta A. om du på något vis lyckas hitta hit, och känner igen mig, så kan vi väl ha de samtalen irl istället? så får jag behålla min mask och fortsätta skriva anonymt?

okej?

tack!

dagens skörd

plackers, vitaminer och hudkräm. antar smink och té hör till kategorin "onödigheter" men tycker ändå inte att det känns fullt så onödigt som säg en diamantring, nya skor eller en putslustig sak i plast.

slutsats. ev. måste jag bli bättre på att okynnesshoppa. eller så måste jag inte det.

apropos shopping och onödigheter. av nån anledning köper jag sällan böcker, åtminstone inte till mig själv (däremot utgör de ca 90% av min julklappsshopping, men det hör inte hit). det är lite märkligt givet att böcker är den nödvändigaste onödvändighet som finns, och tvärtom (ja asså det onödvändigaste nödvändiga då). böckerna på bilden kommer från biblioteket, som är en av våra viktigaste välfärdsinrättningar. vad jag vill ha sagt med det? inget särskilt faktiskt. men vad jag verkligen kan rekommendera är lite oplanerad läsning. själv brukar jag gå på hyllorna för veckolån (nyheter man inte visste att man ville läsa), nyligen återlämnat (kul att läsa vad nån annan tydligen velat läsa) eller botanisera bland romaner på slumpmässigt utvald bokstav (sist blev det h och det var då jag bekantade mig med helena henschen - läs! läs! läs!). idag blev det mara lee (från veckolånen), kathryn stockett ("niceville" i "svensk" översättning) och kerstin lundell (apropå bildt och journalisterna i etiopien).

apropos shopping och nödvändigheter. läkaren hade inte lagt in receptet, så det blev nada att hämta på apoteket. i vanliga fall skulle jag bli sjukt irriterad. idag känner jag mig så harmonisk att det inte gör mig ett dugg.

sill, nubbe & menopur (strategisk gravveplanering, del II)

ja just det. tydligen ska högkostnadsskyddet på apoteket höjas vid årsskiftet. kanske en idé att fylla kylen lite extra inför julen, genom att plocka ut ivf-medicinerna redan nu?

om att vakna utan stress

läkarbesöket för två veckor sedan handlade ju en del om min jobbsituation med tillhörande stress och utmattningssymptom. jag har varit inne på det förut, hur provocerande jag tycker att det är när folk tar  stressen som förklaring till att vi inte har lyckats. asså jag vet ju att stress inte är bra men jag vägrar gå med på att det skulle vara skälet till att tidigare försök har gått åt skogen. men hur som helst. läkaren pratade om stress och förhörde sig om hur mycket jag jobbar och föreslog att jag skulle skriva upp antalet arbetstimmar i veckan (ha! som om DET skulle göra mig mindre stressad!). till viss del tyckte jag det var schablonbilden av stress hon målade upp; pratade om nackdelarna om att vända på dygnet och sova för lite, motverka trötthet med koffein och så vidare. eller ja, det kanske inte är någon schablonbild men den är i alla fall inte helt tillämpbar på mig, jag sover mina 7-8 timmar, är ingen storkonsument av kaffe och försöker låta bli att jobba kvällar och helger. det kändes emellertid som om jag inte kunde påpeka det för läkaren får då hade invändningen liksom kunnat tas för intäkt för att det hon sa var rätt. ja jag vet, eventuellt överanalyserar jag situationen en del nu.

däremot är det sant att jobbet är något jag ständigt lever med. det finns alltid i bakhuvudet, också när jag formellt är ledig. det är en av de stora fördelarna med mitt arbete men också en nackdel, hur arbete och fritid glider samman, hur jag kan lägga upp mina arbetsdagar precis som jag vill, kan sitta på kontoret, hemma i soffan, på ett café i paris eller i en solstol på bahamas. jag älskar friheten men den är också ett ok. jag kan potentiellt jobba jämt men ändå aldrig bli färdig.

nå. i fredags blev jag alltså klar med sista leveransen före jul, och idag bestämde jag mig för att vara ledig. och det var det som inlägget skulle handla om. för imorse när jag vaknade var jag delvis beredd att ge läkaren rätt. det är så ovant för mig att vakna utan stresspirret i kroppen, utan den inre pockande rösten som säger att jag måste kliva upp, upp upp! känslan av att bara kunna ligga kvar och inte göra det i trots (vilket jag annars ofta gör, i ett inre motstånd mot den inre rösten) eller i förtvivlan. utan bara ligga där, utan dåligt samvete, utan några intentioner eller tankar alls, utan känslan att jag måste kliva upp, upp upp! och göra något vettigt av dagen.

så det jag ska göra idag är följande:

städa badrum och toalett som inte hanns/orkades med i lördags
fika med kompis som jag inte hunnit träffa pga. senaste tidens deadlines
gå på biblioteket och fixa julläsning
gå på stan och handla sista julklappen
ev. även shoppa något onödigt åt mig själv
om lusten och orken finns, ägna kvällen åt att koka knäck.

sen kanske jag ska ta läkaren på orden. kanske inte upprätta en arbetstidsdagbok men spränga in fler dagar i kalendern som bara handlar om att vara ledig, och bara göra saker som inte är ämnade att vara nyttiga utan som jag bara gör för att jag själv har lust.

helgen: som den blev

ja det där med att ligga på soffan och peta i naveln blev det kanske inte så mycket av men det har i alla fall bakats lussekatter, druckits vin, storstädats och glotts dålig film. och till och med jag som inte brukar vara så mycket för det här med julstämning och julpyssel tycker det är rätt schysst att julduken är på plats, advensstakarna står i fönstren och att vi har slagit på stort med en amaryllis i år. nu ska bara den fula julbonaden upp på väggen och sen är vi färdigpyntade. julklapparna är i princip fixade, återstår bara till bästa kompisen. har en ovan känsla i kroppen. fridfull liksom. förtröstansfull. hoppfull.

så en fundering. satc på comedy central på söndagkvällar. är det jag som inbillar mig eller visar de konstant avsnittet där miranda blir på smällen och charlotte får veta att hon inte kan bli gravid? om det inte är min inbillning så är det ett lustigt sammanträffande, på något sätt.

ikväll

ikväll är (förhoppningsvis) sista kvällen jag sitter på jobbet och försöker vara produktiv. imorgon ska det levereras och sedan har jag inga större åtaganden före jul. åh, helgen, vad jag längtar! ser fram emot att storstäda, koka knäck, baka lussekatter, gå på stan med mannen, träffa vänner, dricka vin, se på film samt ligga på soffan och bara pilla mig i naveln. allt på samma gång.

memento mori, eller nåt

lördagen. glöggmingel hos vänner som just blivit med hus och har knodd nummer två på gång. "blivit med hus", "knodd nummer två". det känns som det rätta, lagom slängiga sättet att beskriva det. lagom vardagligt, alldagligt. det standardiserade livsbygget. öppna luckan och det ser likadant ut hos alla. tjejerna är blonda, lockiga och glittriga, piffiga trots att de bär en kräkunge över axeln. killarna har färgglada strumpor, brölar försiktigt i klunga men håller sig hela tiden nära sin kvinna och avkomma, beredda att rycka in om det skulle ramlas eller tappas eller gråtas eller gnällas. presenter inslagna i cellofan, julkorgar, julkransar, halvmeterlånga lyxstöpta stearinljus. längs med gatan står bilarna parkerade, mörka modell större. hur många förutom jag kom dit genom att åka kommunalt?

kanske är jag missunnsam. kanske önskar jag att jag var en av dem. jag vet inte. säkert är att jag inte känner mig hemma. det är som en charad, eller ännu hellre, en ytbild. inga riktiga människor utan projektioner. projektioner av vad ett lyckligt - eller kanske lyckat? - liv innebär.

och den missunnsamma, svartsynta, makabra sidan av mig tänker memento mori. alltså inte bokstavligen, "minns att du ska dö". men jag tänker på förgängligheten, och statistiken. om ett år, fem år, tio år. håller projektionerna fortfarande? hur många procent av alla äktenskap är det som slutar i skilsmässa? barnen, huset, bilen. skratten, glittret, presenterna inslagna i cellofan. vad händer med dem? vad händer med er? vad händer med oss?

jag vet inte vad som är värst. om jag är en missanpassad outsider som inte kan glädjas med andra. eller om alla på festen går runt och känner ungefär likadant som jag.

---

ett förtydligande. svartsyntheten fanns där redan innan den ofrivilliga barnlösheten. jag tror alltså inte att det har med missunnsamhet/avundsjuka på den fronten att göra. jag tänkte liknande saker för fem år sedan då vi alla satt där, på ungefär sätt, men utan barn, enorma villalån och vigselringar på fingret och då samtalen/det lyckade livet istället handlade om första lägenhetsköpet, första steget i karriären eller den häftiga resan dit och dit. same same but different liksom. så det är inte den bittra barnlösa kvinnan som talar, utan den normkritiska. vill jag gärna inbilla mig i alla fall...

detta har hänt

det är lustigt det där med livet. först känns allt som nån form av stiltje, men så händer saker och då händer allt på en gång. och medan det händer är man för upptagen med att jobba för att hinna reflektera och än mindre rapportera om det. onekligen lustigt det där.

dessutom är man så van vid att gå omkring och tycka att allt är dåligt att man knappt ens märker sånt som är bra (get so used to being sad liksom... där vaknade det 17-åriga broder daniel-fanset i mig till liv). men på sistone har en del bra saker hänt. sånt vars effekter inte riktigt syns nu, men förhoppningsvis i det långa loppet.

till de omedelbart positiva sakerna hör att jag har pratat ut med bästa kompisen, i ett tårfyllt samtal som nästan fick henne att köra av vägen. men nu har vi i alla fall rett ut missförstånd och klarat upp flera års lager av gammalt groll. lättnaden är obeskrivlig.

så har jag fått förlängt kontrakt på jobbet. också en lättnad, av flera skäl.

så hade vi äntligen ett positivt besök på kliniken. positivt som i att vi inte gick därifrån och tyckte att läkaren var oprofessionell/konstig/flummig/disträ/distanserad/stressad/you name it. tvärtom var hon tydlig och rak och gick igenom vår historik punkt för punkt. en del snack om mina cellförändringar (det var i och för sig oväntat, själv har jag inte tänkt på dem sedan jag fick besked om normala värden i våras), min arbetssituation, utmattningsdepressionen och så vidare. inget särskilt, bara avcheckning. så rutinhälsofrågorna och äntligen kunde jag ärligt svara att jag hade slutat röka (fast som läkaren också påpekade, en cigg då och då gör ingen rökare. kanske ett skäl till att jag gillade henne? hmm...). ska undvika att gå ner i vikt och ta det varligt med koffeinet (vilket jag ju redan gör, har dessutom börjat med koffeinfritt kaffe och känner mig som en riktig tönt), motionera, sova bra, få frisk luft, inte bli asket (se där, ett till skäl att jag gillar henne, hon tyckte vår julplan med skumpa i jacuzzin lät utmärkt). standardrekommendationerna med andra ord. ingenting särskilt, inga konstigheter.

så detta är planen: vi kör igen efter nyår, korta metoden. sprutstart med januarimensen, menopur och orgaultran. planerat äggplock v. 7. och sen en bebis i november. ja alltså så långt kan vi inte planera men vi hoppas ju i alla fall.

men det är klart att det är nervöst, vi vet ju av erfarenhet att det inte finns några garantier. allt känns bra, allt ser bra ut, men det garanterar fortfarande ingenting.

men det som var så himla skönt. att läkaren inte ens antydde att vi borde börja fundera över alternativ. att hon verkade så övertygad om att det skulle funka. och att hon, på min direkta fråga, tog tag om mina axlar och svarade nånting som jag tyvärr har förträngt men som bara, bara, andades övertygelse och optimism.

gomorron, har du också gjort ivf?

ja jag inser att det inte är den vedertagna god morgon-frasen men det var i alla fall hur jag hälsade/attackerade den andra-andra kollegan (hon jag litegrann misstänkt) när vi stötte på varandra vid kaffeautomaten imorse. så istället för det effektiva jobbande som var ursprungsplanen fick jag kickstarta dagen med att utbyta erfarenheter från provrörsbehandlingarnas ljuva värld.

jag är inte ensam. jag är inte ensam. jag är inte ensam. det finns fler. vissa stöter man på i fikarummet, andra sitter på kontoret bredvid.

ryktesspridning

ni vet när gravvekollegan messar och frågar om man kan höras, har nåt viktigt att prata om som inte kan diskuteras på jobbet?

och man våndas lite och undrar vad i h-e det är hon vill snacka om?

och man ringer upp och får veta färskaste skvallret. att en annan kollega gör sitt inträde i ivf-världen alldeles alldeles snart.

och man ringer den andra kollegan och berättar att man vet. och att man hoppas det ska gå bra och finns där som ett stöd osv. och man pratar och pratar och äntligen-ÄNTLIGEN får dela erfarenheter med nån som är ungefär på samma ställe i livet. samma jobb, samma skitsituation osv.

och man får veta att andra kollegor som man litegrann har misstänkt. jorå, de har också gjort'et.

ivf for the people.

jag funderar på att go public i fikarummet imorgon. over and out.

strålande jul

mannen bokar tågbiljetter hem till sina föräldrar i mellandagarna. två biljetter. för i år ska jag också med.

själva julhelgen ska vi vara ensamma, bara han och jag. på en herrgård, i en jacuzzi. ev. i sällskap med hormonsprutor, annars i sällskap med bubbel. ja sprutorna får väl inte bada. men ni fattar principen.

inget nytt, bara den vanliga ångesten

jag sitter hemma och försöker jobba med ett moln av meningslöshet som sprider ut sig inombords. jag ser bara inte poängen. jag jobbar för att hålla tankarna borta från annat men samtidigt är det detta "annat" som tankarna konstant kretsar kring. och jag tänker i tid, bakåttid, framåttid. det är tre veckor sedan helgen vi testade positivt. så länge och samtidigt så lite tid. imorgon är det tre veckor sedan jag ringde till kliniken och meddelade det glada beskedet. fick tid för ultraljud den 22a - det skulle ha varit på tisdag. så var vi tvungna att ändra datum eftersom det krockade med en jobbgrej för mannen. ny tid den 28e - det skulle ha varit nästa måndag. då, för tre veckor sedan, kändes det som en evighet.

men det blev ju inget av nåt av datumen. i fredags är det två veckor sedan beskedet om att graviditeten avstannat. så istället för ultraljud den 28e blir det ett sketet läkarbesök den 29e då vi ska - ja jag vet faktiskt inte vad vi ska göra då.

känslor av meningslöshet varvas med känslor av frustration. ångest och stress över barnlöshet varvas med ångest och stress över jobbet. jag vill inte vara med, jag vill inte vara i den här situationen. jag känner mig misslyckad på precis alla fronter samtidigt. jag stirrar på djuren som ligger ihopkurade och sover bort novembersöndagen. jag önskar att jag kunde göra som de. inte vakna av stress klockan åtta och ägna hela dagen åt att försöka jobba, tänka på barn(löshet) och ha ångest.

trilla dit & ta sig upp

den här veckan har jag rökt. tisdag-onsdag bommade jag av kolleger, men igår köpte jag ett eget paket.

[plats för burop och förmaningar]

igårkväll satt jag hemma i soffan och hade ångest. googlade temat "rökning - ivf - fertilitet" i olika varianter. läste om sådant jag redan kände till. fick ännu mer ångest. ångrade sånt som inte går att göra ogjort. cigaretterna ropade på mig från väskan. funderade på att ta en för att matcha det psykiska illamåendet med ett fysiskt. mådde rent ut sagt för jävligt.

[plats för fler förmaningar, samt eventuella antydningar om att jag får skylla mig själv]

så kom mannen hem, och jag fattade ett beslut. jag har tjuvrökt för honom i flera år. nån enstaka gång, vid fester och så, har jag rökt inför honom. men aldrig aldrig aldrig att jag skulle låta honom se att jag har egna cigg.

men jag plockade upp paket i väskan, rakt inför honom. sa åt honom att följa med in i köket. och väl i köket vaskade jag de kvarvarande ciggen.

jag kände mig onekligen som en stereotyp, ni vet alkoholisten som häller ut spriten i diskhon. men mannen tyckte det var så roligt att han t.o.m. glömde bort att förmana mig för att jag köpt cigaretter från början.

så okej okej, jag trillade dit, men jag ska fan inte vara kvar där nere. jag ska inte ha ångest över sånt som inte går att ändra, men jag ska se till att ändra sånt som faktiskt går.

mvh
fröken fr.o.m. idag rökfri. så även vid fest.

mellanläge

torsdagkväll. jag sitter på jobbet och försöker fokusera. har en stor uppgift som ska vara klar om två veckor. det är ingen tid alls, men samtidigt för lång tid för att kunna arbeta så intensivt som uppgiften kräver. tiden är knapp men ännu inte pressande. kniven är inte mot strupen. än.

jag borde vara van. mitt arbete ser ut så, regelbundna deadlines som tar all min tid och energi. jag gillar när jag väl är i det intensiva läget, men att träda in i det tar emot. den här gången har jag delvis tagit på mig uppgiften just för att få fokusera på något. något annat än barnlösheten alltså. hittills har det gått förhållandevis bra.

igår frågade jag mannen hur han ville göra, om vi ska sätta igång en ny behandling eller ej. han blev ställd. ärligt talat vet jag inte själv hur jag vill göra. den mest omedelbara sorgen är undanröjd för stunden. ångesten är för närvarande under kontroll. men påbörjar vi behandling kommer den som ett brev på posten. då kastas jag tillbaka till oron, nervositeten, den splittrande tillvaron. också ett läge det tar emot att träda in i. jag vet att jag så småningom måste, men frågan är om jag är redo för det nu?

räkneövningar och statistik

igår googlade jag runt lite på det här med ivf-behandlingar och statistik. hur många brukar man i genomsnitt göra, och hur stor är chansen att lyckas/misslyckas? minskar chansen att lyckas i takt med att antalet behandlingar ökar, eller är den statistiska sannolikheten per gång densamma?

jag vet inte om jag blev särskilt mycket klokare. inte minst sedan det verkar som om definitionen av "behandling" är minst sagt varierande.

på vår klinik räknar de i alla fall så här:

en behandling inkluderar äggplock + insättning + insättning av ev. frysta embryon. man får inte göra en ny behandling förrän de frysta har använts. det vill säga inget poängsystem eller liknande som jag har förstått att de har på andra kliniker (fast det gäller kanske bara privat?). jag tycker att det är skönt. det är tillräckligt mycket att ta ställning till som det är, så jag vill inte hålla på och fundera över huruvida det är bättre att satsa på färskförsk eller hålla sig till dem man (ev.) lyckas få till frysen.

på vår klinik har de - om jag minns rätt - sagt nånting om att 60% lyckas efter tre behandlingar (om det sedan gällde chansen att bli gravid eller det lustiga uttrycket "baby take home rate" har jag definitivt förträngt). däremot vet jag inte om procenttalet baseras på antalet behandlingar eller antalet insättningar (ET/FET). här kan ju skillnaden potentiellt bli rätt radikal. jag menar, har vi gjort två försök (räknat på antalet behandlingar) eller har vi gjort fem (räknat på antalet insättningar)?

gårdagens googling gav i alla fall ett besked som gjorde mig lugnare, åtminstone för stunden. om man blir gravid, det vill säga om testet visar positivt, så "nollas" man i statistiken. detta gäller även om graviditeten slutar i missfall. att "nollas" (det var inte ordet som användes utan hur jag beskriver saken) innebär - som jag uppfattade det - att ens chanser är lika stora som första gången man gjorde en behandling. och eftersom sannolikheten sjunker efter ett visst antal behandlingar (tre? fem? tio?) måste väl det vara något positivt?

fantastiskt väder idag va?

psykologen i eftermiddag.

ärligt talat har jag ingen aning om vad vi ska prata om.

buns & beans

"snygg rumpa du har" säger mannen när jag kommer hem, svettig och oombytt efter träningspasset.

"ja" svarar jag och slukar middagen i en tugga. sen öppnar jag en burk bönor, hä':r i lite vinäger och äter den på stående fot.

och eftersom jag körde mat&kroppsdelsrelaterade foton förra veckan kan vi lika gärna köra favorit i repris. lovar dock att det inte ska bli nån vana.

 
 
att hä förresten. jag vet inte hur man skriver det i presens.

was es ist

blodet i helgen. det gjorde mig inte ens ledsen. det bara är som det är.

och som jag skriver orden kommer erich frieds dikt till mig. jag har alltid tänkt att den handlar om den envisa, oförklarliga, romantiska kärleken. nu inser jag att orden är tillämpbara på den här situationen också.

es ist was es ist. googla det. för den med tysk grundförståelse är den intuitivt förståelig, för den vars tyska sviker finns även en svensk version.

---

"den här situationen": hela den situation som barnlöshet och ivf-andet innebär, där man - åtminstone som det känns - mot bättre vetande envisas med att trotsa sorgen och känslorna av meningslöshet för att ändå fortsätta och fortsätta och fortsätta försöka. det är vansinne. det är oförnuft. det är smärta. det är olycka. det är utsiktslöst. och ändå. man fortsätter att försöka för att det är vad det är, och för att förhoppningarna om vad det kan bli är större än all sorg och smärta.

spalta bort sin ångest

asså min man. vi tänker jäkligt olika, och det bäddar ofta för konflikter. men ibland lyckas vi kommunicera som vuxna människor och då faktiskt reda ut saker och ting på ett fredligt och harmoniskt sätt. denna gång med hjälp av ett A4-block, och alternativen prydligt uppställda i spalter. det var mannens förtjänst, så klart. jag får ångest av listor och spalter. men han listade våra alternativ, och för- respektive nackdelarna med dem alla. med en särskild spalt för stödinsatser, dvs. insatser som respektive alternativ kommer att kräva för att funka på bästa sätt.

vi har inte fattat några beslut. men spalterna visar tydligt vilket alternativ det lutar åt. och jag har ingen ångest. ev. är det spalternas förtjänst.

ja just det, nämnde jag att jag älskar honom? stundom gör han mig tokig, men han gör mig också till ett bättre jag.

honey, dinner is ready!

jag tar väldigt allvarligt på det mesta, och grämer mig enormt över mina misstag. som tur är finns det dock ändå en gräns.

försöket att laga rödbetsbiffar till middag till exempel. hamnar i kategorin så kapitala misslyckanden att det enda man kunde göra var att skratta åt eländet.

fredagkväll

jag tänker

att vin vore gott men att jag ska nöja mig med varm choklad

jag hoppas

att house är lika bra som sitt rykte

jag kalkylerar

att med ett djur, en pläd och en spikmatta kanske en genomfördjävlig vecka i alla fall kan få ett rätt okej slut?

att vänta utan att vänta på något

man sätter igång händelseförlopp vars konsekvenser man inte kan överblicka. och när de väl har startat kan man inte göra dem ogjorda.

jag har tänkt den tanken så många gånger förut. det går inte att gå tillbaka till tiden innan vi började försöka. till tiden innan vi slängde pillren, innan tanken på barn aktivt började ta form.

vi har redan haft en nästan ett år lång paus från försöken. nu föreslog mannen att vi ska skjuta upp det ännu mer.

jag förstår hur han tänker. i kombination med mitt jobb och mina ångestnivåer är ivf-behandlingar ingenting att rekommendera. det blir en nedåtgående spiral och jag mår bara sämre och sämre. men ångesten har ju förstärkts av barnlösheten och behandlingarna. som jag konstaterat förut: det är inte jobbet som är det stora problemet, det är bara där som sorgen och ångesten enklast får sitt utlopp. och det är ju knappast så att jag kan stänga av och sluta tänka på barnlösheten. den finns där, som en del av mig. det är jobbigt att vara under aktiv behandling, visst. men det är också jobbigt att inte vara under behandling. att bara gå där, vänta utan att egentligen vänta på något.

jag anklagar mig själv. hade vi inte satt igång behandlingarna hade mycket kanske fått vara ogjort. jag hade kanske sluppit sjukskrivningarna, haft ork att sköta mitt jobb ordentligt. inte som nu, paniksimma precis vid vattenytan, med återkommande kallsupar till följd. hade jag kunnat sköta mitt jobb (som uppenbarligen är extremt viktigt för mig) hade jag kanske varit mer harmonisk som människa, också i det privata. nu känns det som om jag misslyckats på alla fronter.

bävar

imorse på väg till jobbet sköljde ledsnaden och ångesten in över mig med fördjupad kraft. så jag ringde min man och sa att vi måste ha Det Där Samtalet. exakt vad samtalet ska handla om vet jag inte riktigt. men jag tror att jag behöver få tydliga besked om hur han förhåller sig till vissa saker, för att utifrån detta fundera över hur jag respektive vi ska gå vidare med det här.

det är så typiskt. när man mest behöver varandra ställs annat på sin spets som gör att vi:et potentiellt också kan vara ett problem. som om man inte hade nog med sådana från början.

jag hoppas så klart att samtalet stärker oss i vår visamhet. jag tror inte på allvar att "vi" är ett problem. det hindrar emellertid inte att jag just nu sitter på jobbet och bävar.

revidering

det var rätt kul i gymmet. det var rätt gott med potatisbullar.

se där! en är inte sämre än att en kunde erkänna att en hade fel.

det suger, alltså är det bra?

om en liten stund ska jag under stånk och stön släpa mig iväg till gymmet. sen ska jag ägna en timme åt att begrunda den löpbandsrelaterade meningslösheten och sen ska jag gå hem och gnälla för att jag inte vill ha potatisbullar till middag. blä för mat som bara är snabbfixad bukfylla. färdiglagade vårrullar hör också till den kategorin.

det låter som en jäkligt sugig onsdagkväll. om man emellertid vänder på perspektivet, och betänker att allt det ovanstående innebär en liten återgång till nån form av normalitet, känns det som om också sugigheten har ett värde, på något märkligt inverterat sätt.

vill du verkligen veta?

dagens händelseutveckling orkar jag inte rapportera om. låt oss säga att jag hade ett okej samtal med chefen och ett misslyckat försök att få tid hos läkaren. och eftersom jag inte fick nån läkartid är det bara att pallra sig till jobbet imorgon. på något sätt får det bara gå.

många tårar blev det i alla fall, och lätt söndergråten var jag på väg från jobbet. då hojtar nån på mig från andra sidan gatan. en kollega från annan avdelning, som jag tjattrar med när tillfälle bjuds men inte har någon närmare relation till. vi stannar upp och småpratar och plötsligt tittar han ingående på mig och frågar: "hur är det med dig?". med den där rösten som markerar att frågan inte är kallprat utan faktiskt ställs på allvar.

och jag kontrar; "vill du verkligen veta?"

och sedan bara forsar det ur mig.

och han hanterar det hela så bra. undrar om jag vill gå och ta en öl. så vi går och tar en öl, två öl, och pratar. och det visar sig att han har folk i sin direkta närhet som går igenom motsvarande. och han är så förstående i att jag inte pallar jobbet just nu. det som för mig är en självanklagelse uttrycker han som en självklarhet. och jag behöver inte skämmas, känna att hela mitt liv är ett misslyckande. för det är okej, det är självklart att jag inte orkar.

jag må vara tvungen att pallra mig till jobbet imorgon. jag må vara tvungen att sitta en hel dag och stirra in i skärmen och få ångest över att ingenting blir gjort. men det är en tröst att veta att jag har kollegor som vet vad jag går igenom, och som stöttar mig också i min icke-ork.

sorgen i kroppen

jag tog mig inte ur sängen imorse. bokstavligen. jag låg där och var klarvaken och tänkte att jag skulle stiga upp men kroppen var alldeles tung så det gick bara inte. det märkliga är att jag kände mig rätt okej inombords, i själen eller vad man ska kalla det. men kroppen sade alltså stopp. det är som om den reagerar på sånt som jag känslomässigt inte riktigt har tagit in. överansträngningen har också kommit tillbaka. ont i armbågen, ont i ryggen. ryggsmärtorna trodde jag ett tag var ett gravvetecken. är det bara en vecka sedan? tiden går så fort och så långsamt på en och samma gång.

jag kan vara borta från jobbet idag också. men imorgon måste jag tillbaka. alternativet är att kontakta läkaren och det vill jag inte. jag är inte så dålig att jag behöver sjukskrivas. jag vill inte sjukskrivas. inte igen. jag anklagar mig själv som satt mig i den här situationen. jag hade ju facit på hand, jag borde ha vetat av erfarenhet hur det skulle bli.

jag hade i alla fall en bra dröm, nånstans där på morgonkvisten när jag inte ville vakna. jag drömde att jag och mannen var hos min psykolog (som var väldigt lik veterinären från igår, men det är nog en annan historia). nu har jag glömt exakt vad som sades men jag minns att vi pratade om barnlösheten och behandlingarna, och att samtalet både var förtröstansfullt och hoppingivande. sedan cyklade vi därifrån. vi cyklade ner för en jättelång backe och jag var rädd för att mina bromsar inte riktigt tog. men det var inte så mycket att göra, det var bara att (om än med hjärtat i halsgropen) ge sig hän åt nedförsbacken som bara fortsatte och fortsatte. på cykelbanan var det klungor av människor som vi fick kryssa mellan, och av någon anledning spelade flera golf. så planade backen ut och vi hade kommit ner oskadda, men hade fortfarande en ruskig fart. rakt fram låg en badplats och jag minns inte om vi lyckades stanna eller om vi med cyklar och allt brakade rakt ut i sjön men i slutänden låg vi bägge i vattnet och hade så fantastiskt kul, det var äkta spontan glädje som inte solkats av sorger och bekymmer.

det var min dröm. inte undra på att jag inte vill vara vaken.

olika sorters deg

 det ena är mjölgeggan som just nu jäser under bakduken. det andra är jag som försöker hålla ställningen i sarvangasana. övriga kommentarer känns rätt överflödiga.

 

strategier för måndagkvällen

nackdelen med att ligga hemma i soffan och slöa hela dagen är att när kvällen väl kommer, det blir mörkt och man i vanliga fall (läs: efter en vanlig arbetsdag) mest vill ligga och slöa i soffan har man ingen som helst lust att göra't. och mannen är ute med vänner så man är alldeles ensam och uttråkad och har ingen lust att ta sig för nånting. och eftersom det är så mörkt känns det som om kvällen är slut och det är för sent att hitta på nåt fastän klockan inte ens har slagit fem.

jag tänker att jag ska köra ett pass pilates. hemma på vardagsrumsgolvet, eftersom jag som sagt inte orkar gå ut. hittade ett pass på youtube med en hurtig amerikanska och jag känner att det ev. kan passa mig. helt oironiskt alltså. och sen ett minipass yoga. få både kroppen & själen i trim.

sen tänker jag att jag ska baka bröd. det finns något väldigt meditativt över saker som jäser. dessutom får man känna sig duktig, vilket inte är helt fel.

fast vad jag ser fram emot mest är love, cheat & steal på showtime klockan nio. starring shelly johnson och trinity kan det ju inte vara annat än succé.

andra ställningstaganden

ja just det, ett annat av de där jobbiga besluten som jag bara inte orkar eller vill ta ställning till är om jag ska åka på en jobbgrej utomlands om några veckor. asså det verkligen är ingen stor grej och det rör sig bara om några dagar men ändå känns hela situationen skitjobbig. jag vill inte behöva bestämma, jag vill inte behöva göra någonting alls. tycker jag har fullt upp med barnlöshetsgrejen så kan inte resten av livet bara sluta pocka på min uppmärksamhet och helt enkelt lämna mig ifred?

kul med djur

roligast just nu: skatorna som utropat balkongen till sitt kungadöme. team skata vs. team småfågel, jag vet då vilka jag hejar på.

mindre roligt om en stund: att behöva åka med ena djuret till veterinären. taxi t.o.r. + undersökningskostnad lär väl gå loss på 700 kronor at the least. då får vi ändå hoppas att besöket är i onödan, och att det inte är nåt fel på henne. krävs operation vill jag inte ens tänka på var slutsumman kommer att landa. men pröjsa kommer jag, givetvis. sen ska jag överväga om det inte är värt att försäkra dem ändå.

fram till avfärd ska jag roa mig med att googla på "kinesmedicin + ivfbehandling". ev. kan här anas viss desperation.

med en temla kanske livet hade varit perfekt?

bland det mest påfrestande med hela den här barnlöshetsgrejen är hur man ständigt påminns om den. hur den finns närvarande i så gott som allt man gör.

fast ibland blir det onekligen rätt komiskt. som när man återbekantar sig med barndomens ture sventon-böcker och upptäcker formuleringar som kunde vara tagna ur ens eget liv:

"för den som väntar på att få sitt lager plundrat (att blödningen ska komma), är det ytterst tålamodsprövande att samtidigt behöva fira jul (umgås med vänner - åka på semester - gå på fest - och så vidare) och se glad ut. mer än någonsin frågar man sig, vad julen (livet och tillvaron i allmänhet) över huvud taget ska vara bra för. varannan minut sticker man handen i byxfickan (går man in på toaletten) och känner efter, att nycklarna finns kvar (och undersöker, hur toapappret ser ut)."

ture sventon. riktigt bra läsning. särskilt höstgråa novembermåndagar när livet i övrigt känns som ett enda stort rugg.

ersätta en ledsnad med en annan

asså egentligen är det inget fel på mig. en gråtattack i lördags men i övrigt har helgen varit förhållandevis bra. gått långpromenader, glott film, haft besök av föräldrarna, druckit vin med en väninna. normal helg liksom.  försökt hålla tankarna ifrån mig så gott det bara går.

men idag känner jag en sådan tyngd inom mig. jag känner mig okej på ytan men inuti är det bara ett gapande hål. vaknade imorse och var pigg, tänkte att jag skulle ta mig iväg till jobbet. men det tog inte många sekunder innan motståndet var fullständigt. det. går. bara. inte. det är nästan som att jobbet gör mig mer ledsen än barnlösheten och den avstannade graviditeten. vilket jag vet inte är fallet, men på något sätt är jobbet enklare att vara ledsen över. mer konkret, mer hanterbart. ofarligare. eftersom det ju inte är livsavgörande på samma sätt.

så det blev inget jobb idag. cheferna är införstådda så det känns okej att vara borta. istället ska jag ligga på soffan och försöka tänka på annat. undvika internet. dricka té. läsa böcker. klappa på djuren. andas. försöka ta mig ur ledsnadsloopen.

vuxenunderhållning 2

och på tal om nåt liknande. 9 1/2 vecka. är det ett tecken på att man lever i en avtrubbad tidsålder när man inte blev det minsta horny, och inte fattade poängen alls?

vuxenunderhållning 1

är man tre eller trettio när man tycker att höjden av helgnöje är att spola vatten i handfatet och se hur det rinner undan? och är det ett tecken på medelålder när man kommer på sig själv med att nästan blogga om en avloppsreningsprodukt?

det där om att återgå till det normala

de senaste månaderna har jag försökt bygga upp ett normalt liv. "normalt" i betydelsen innan jobbstressen och barnlöshetsångesten drog igång. då jag fortfarande kunde umgås sorglöst med vänner, tycka det var trevligt att vara bland folk. i takt med att nedstämdheten smög sig på har jag blivit alltmer tillbakadragen. inte orkat med sociala situationer, inte orkat träffa vänner från förr. de enda jag egentligen orkar umgås med är vännerna från jobbet. vi delar en allmänt stressig och märklig vardag så umgänget med dem blir mindre krävande. ta en kaffe eller öl i all enkelhet, inte samma behov av "uppdateringar" varje gång vi ses.

men på sistone har jag alltså försökt återgå till livet innan, återknyta till vännerna från förr. och ett tag gick det ganska bra. jag var på en tjejmiddag och det var trevligt. träffa ytliga bekanta som jag hängde med på fester för fem-sex år sedan, men som jag idag inte har någon relation till. prata lite om sig själv men ändå inte utlämnande. det var befriande.

värre är vännerna som man förväntas ha en nära kontakt med. där man förväntas berätta om "hur det är". det är främst de situationerna som jag har undvikit. för jag vill inte berätta. många vet att jag har mått dåligt men få vet varför. det är jättejobbigt att mörka men samtidigt vill jag inte vara den som det är synd om. dessutom är det svårt att hitta tillfällen. när ena vännen berättar att hon ska gifta sig och andra att hon är gravid känns det inte helt bekvämt att droppa nånting i stil med "ja och vi gjorde precis vårt femte embryo transfer".

med graviditeten, hur kort den än blev, kom förhoppningar om en återgång till det normala. att kunna berätta för vännerna att vi äntligen är med barn efter att ha kämpat i många år. då skulle jag kunna berätta om det jobbiga utan att vara i det jobbiga. en viktig distinktion det där. och så mycket annat skulle få sin (delvisa) förklaring. varför jag varit undvikande. varför jag varit sjukskriven. och så vidare.

jag har en sådan kompisträff lite halvt inbokad i november. nu funderar jag på att skicka dem ett mail istället. lägga korten på bordet och förklara varför jag inte orkar träffas, och att jag kanske inte orkar på ett bra tag. att det inte är personligt, och att jag hoppas att jag får "komma tillbaka" när jag känner att det finns utrymme för det igen.

"nu är det dessvärre så..."

om man ska tänka positivt: det var skönt att väntan inte blev så utdragen som befarat. att jag bestämde mig för att åka hem från jobbet vid tiotiden, och alltså var hemma när de ringde halv tolv.

i övrigt finns inget positivt i situationen. inte just nu i alla fall.

vi var mycket riktigt gravida. men värdet var lågt redan på blodprovet i onsdags, och hade sjunkit ännu mer till idag.

barnmorskans ord. "nu är det dessvärre så..." ja. nu är det dessvärre så att världen rasar samman en aning. att den stabilitet jag någorlunda hade byggt upp sätts lite ur balans.

ultraljudet den 28e blev ombokat till ett läkarbesök den 29e. då ska prata om nästa behandling. den tredje. för som barnmorskan sa: det är ändå positivt att vi har en behandling kvar. att vi kanske får ut bra ägg då, och även lyckas få några embryon till frysen. vi har fler chanser till insättning. vi har fler chanser att lyckas.

men alla misslyckanden, och all tid som gått, har även gjort oss så medvetna om riskerna. första behandlingen, långa metoden. vi var naiva. visste ingenting, trodde att det självklart skulle fungera. 21 ägg fick de ut, 16 befruktades, ett kom till mig och ett hamnade i frysen. bra eller dåliga siffror, bra eller dåliga chanser? vi visste inte. vi kunde inte relatera till dem.

andra behandlingen, korta metoden. åtta ägg fick de ut, sju befruktades, ett kom till mig och tre kom till frysen. jag minns de dagarna i juni förra året. glädjen. hur säkra vi var på att nåt av embryona skulle resultera i en bebis.

nu vågar jag inte hoppas på något. det finns inga garantier. hittills har vi haft tur, vi har fått ut ägg, de har befruktats, och vi har fått några till frysen. inte så jättemånga, men fler än vad många andra får. jag har inte blivit överstimulerad och varje gång menar läkare, embryologer och barnmorskor att det har sett jättebra ut.

vi har haft tur fram till äggplock och insättning, men efter det har den svikit. det måste vara turen som saknas eftersom de inte hittar några andra fel.

sweet dreams?

jag har läst någonstans att konstiga, intensiva drömmar och mardrömmar kan vara ett gravvetecken.

inte vet jag hur det förhåller sig med det.

vad jag däremot vet är att morgan freeman var inblandad i nattens blodbad som ägde rum i mitt undermedvetna. när han blev skjuten i skallen var det som ett extra huvud som ploppade upp ur halsen och exploderade. dessförinnan hade vi haft kubbturnering.

det var onekligen konstigt, väldigt intensivt och lite av en mardröm.

dessutom vaknade jag tidigare under natten av att jag var trött. asså på riktigt. jag vaknade för att jag drömde att jag var så trött att jag bara ville grina, och precis så trött var jag (när jag vaknade alltså). det var också väldigt konstigt.

speaking of blood så är blodprovet avklarat. nu finns det bokstavligen inget mer att göra. annat än att vänta alltså. vilket jag ska göra i ganska precis 4 timmar och 45 minuter.

dit förbannelsen inte når

apropos förbannelsen. jag och min man. vi hör ihop, och vi älskar varandra. ett tag såg det mörkt ut, men vi lyckades avvärja den.

det vilar en förbannelse över den här veckan

det är inte bara mörkret. jag börjar på allvar undra om veckan/veckosskiftet 44/45 har en förbannelse över sig:

v. 45 2009 (måndagen den 2/11): mötet med läkaren på reproduktionscentrum som meddelar att våra chanser att lyckas på egen hand är minimala och att ivf troligen är enda lösningen. på kvällen, förmodligen i nån form av chocktillstånd, ringer jag föräldrarna och berättar, och försätter väl även dem i ett permanent tillstånd av oro. misstänker att ofrivillig barnlöshet tillhör beskeden man INTE vill få från sina egna barn. här nånstans börjar helvetesspiralen som slutar i sjukskrivning i början av 2010.

v. 44 2010 (fredagen den 5/11): efter ett år som inneburit sjukskrivning, upprepade (misslyckade) ivf-försök och ett förhållande som börjat knaka rejält i fogarna bryter jag ihop på jobbet över en blankett. jag hatar verkligen blanketter så det där var droppen. får akuttid hos läkare och blir sjukskriven. dagen efter detta drama öppnar jag brevet från gynmottagningen som meddelar att standardcellprovet visade cellförändringar. med andra ord är jag utbränd och deprimerad, ofrivilligt barnlös, ev. på väg mot separation och ev. drabbad av äggstocks/livmoderhalscancer. läget är inte det bästa. milt uttryckt.

v. 44 2011. efter att ha gått över en vecka i sorg och varit övertygad om att frysförsöket sket sig testar vi alltså positivt. förvåningen och glädjen är obeskrivbar tills jag två dagar senare är dum nog att testa igen och det streck som var så tydligt på testdagen har blivit betydligt svagare. orolig är bara förnamnet. ytterligare två dagar senare är strecket fortfarande lika svagt och jag får komma till reproduktionscentrum för att kolla hcg-värdet. har det inte ökat betyder det väl att graviditeten avstannat. imorgon är det dags för min "dom" och NU ÄR DET FÖR I HELVETE DAGS ATT BRYTA TRENDEN. jag hoppas, önskar och ber att det positiva gravvetestet från i lördags visar sig positivt också i blodprovet.

snälla?

Lugnare nu

Nu har jag grinat inför ena chefen och gråten hade viss terapeutisk effekt. Även om jag är nervös inför morgondagen sitter oron inte längre som en bisvärm i kroppen. Kanske har jag resignerat, jag vet inte. Men på något sätt känns situationen ändå, åtminstone för stunden, okej. Okej som i hanterbar alltså. Och det är alltid nåt.

Oavsett vad som händer är en sak positiv: det funkade. Även om morgondagens prov visar att det sket sig så har jag bevisligen varit gravid. Embryot fäste och började utvecklas. Det ger hopp inför framtiden, för eventuella nya försök. Även om jag så klart hoppas att framtiden fortfarande gror därinne.

ingen lust

har ingen lust att gå ur sängen, ingen lust att gå till jobbet. ligger kvar i sängen och känner stressen rusa genom kroppen. tvingar mig upp, tvingar mig till att äta frukost, pressar i mig en macka trots risken för kräkillamående är överhängande. har ingen lust att klä på mig. samtidigt har jag ingen lust att vara hemma heller. så jag äter frukost, klär på mig och går till jobbet och på vägen till jobbet tänker jag att så mycket stress och oro som rusar runt i min kropp nu är det väl högst osannolikt att progesteronet eller vadfandetdärjäklagravvehormonetnuheter har en chans mot allt stresshormon.

sånt tänker jag när jag går till jobbet och det gör mig ännu mer stressad och deppig och jag funderar på att gå in till chefen och grina lite, sen till administratören och grina lite mer och sen sjukskriva mig resten av veckan. men jag orkar inte göra mer drama heller, det klarade jag så bra förra veckan.

istället städar jag skrivbordet. det har jag inte heller nån lust till, men det går i alla fall på rutin.

sånt man känner i kroppen

inte leta symptom var det, varken på det ena eller det andra.

så jag fortsätter väl att konstatera kroppsliga kuriositeter, varav de första två är så ograviditetsrelaterade de kan vara:

den totala frånvaron av hunger. jag är alltid hungrig, måste äta med tretimmarsintervaller. har väl ämnesomsättning som en skogsmus (behöver inte de käka jämt?). idag har jag varit påfallande icke-hungrig. hänger ev. samman med nervositeten, men känns likväl jäkligt strange.

den totala frånvaron av... behov av det mer trängande slaget. nu har jag i och för sig slutat gå igenom arbetsdagarna med kaffekoppen fastklistrad i handen. men ändå. borde man inte vara åtminstone liiiiiiiiiite kissnödig, åtminstone nån gång under dagen?

utöver detta har jag ont i magen. det är inte mensvärk och inte vanlig magvärk. det är en värk som sitter i nedre delen av magen (som mensvärk) men som går bakåt ut i ryggen. eftersom det är en värk jag inte känt av tidigare (annat än under förra veckan) tänker jag att den kanske på något sätt är positiv.

---

vi kan lika gärna fortsätta med streckrubriksättningen för det är ungefär som jag känner mig. som ett intet, utan känslor eller ord som går att uttrycka. blodprovet var snabbt överstökat så nu är det bara att vänta tills det är dags att ta nästa på fredag. de ringer med besked någon gång senare under dagen. fram till dess ska jag väl traska runt i min dimma. jag kan inte vara ledsen, för jag vet inte om jag har något att vara ledsen över. jag kan inte vara glad, för jag har inget att glädjas över heller. jag törs inte analysera kroppsliga symptom, för jag vet inte om de betyder fortsatt graviditet eller begynnande missfall. jag kan inte fokusera på jobbet, för tankarna är nån annanstans. jag kan inte fly. jag är fast i mig själv, i mina tankar och min kropp. ett tillstånd av väntan som på fredag kommer att förbytas antingen i glädje eller i sorg.

medan jag har misslyckats med att jobba har jag i alla fall roat mig med att räkna ut vilken vecka och dag jag är i. bäst att passa på medan man fortfarande har nåt att räkna på, menar jag. 5+4 blev det. vilket inte betyder ett skit om det ändå visar sig ha gått åt helvete på fredag.

att jag dessutom är skitstressad över jobbet gör inte saken bättre. det enda som hindrar mig från att gå hem och stirra i väggen är att jag inbillar mig att det är mer produktivt att sitta på jobbet och stirra i datorn.

---

barnmorskan sa "ojdå".

så nu blir det blodprov innan jobbet, samt imorgon eller på fredag för jämförelse.

snälla snälla visa stigande värden. snälla snälla låt det lilla livet fortfarande vara ett liv.

---

testet imorse såg ut ungefär som i måndags. svagt, svagt, som en skugga men fortfarande där. det är inget spökstreck, men skillnaden är hårfin.

så nu har jag ringt reproduktionscentrum. de skulle återkomma vid åtta.

jag hoppas på att få komma och ta blodprov, idag eller imorgon. eller att barnmorskan tvärsäkert säger att det är heeeeeeeelt normalt att strecket blir lite svagare efter några dagar, och att jag är lika gravid som förut. fast blodprov vore bättre. ponerat att det visar som jag vill, that is.

jag blir knäpp

hoppfull. förtvivlad. ledsen. försiktigt positiv. handlingsförlamad. frustrerad. trött. uppe i varv.

det går åt alla möjliga håll idag.

ta sig samman

jag har inte testat idag. jag har inte heller ringt reproduktionscentrum, som jag ett tag tänkte. istället tänker jag så här:

jag avvaktar några dagar, sen tar jag ev. ett nytt test (helst torsdag eller fredag tänker jag, för att hinna ringa rpc innan helgen utifall att). under tiden har jag bestämt att jag är gravid. jag har trots allt 3 (2,5?) tester som säger det. så jag ska inte deppa. inte oroa mig onödigt mycket. tänka positivt (om än med hjärtat i halsgropen). hur enkelt som helst (ha!).

ska som sagt fokusera på det positiva. som detta:

stick och hugg i magtrakten (f.n. mest snett till vänster)
illamående på gränsen till kräkningar imorse
trötthet, trötthet, trötthet
metallsmak i munnen
ont i svank/korsrygg
kraftig huvudvärk igår, och även idag ligger den och hotar bakom pannbenet
är varm, varm, varm
luktar inte allt ovanligt starkt plötsligt?

men som sagt, jag antar att allt står och faller med det där jäkla testet. så fullt ut positiv törs jag ändå inte vara.

man ska inte ropa hej (jäkla helvetes skit)

tomhet. hela dagen har jag gått i kombinerat lyckorus och overklighetskänsla. inte kunnat fokusera på jobbet, varit sjukligt trött hela eftermiddagen. men jag tänkte att det är väl normalt för jag är ju gravid. så jag gick hem tidigt, och innan hemmet svängde jag förbi apoteket. köpte två tester, behövde något konkret att klamra mig fast vid.

komma hem, kissa i muggen, ner med stickan, vänta.

och det var svagare. fortfarande ett streck, men betydligt svagare.

och jag känner - jag vet inte vad jag känner. förutom tomheten då. och det abstrakta som är ännu mer abstrakt.

hade tänkt ringa föräldrarna ikväll och berätta. tänkte att de skulle få veta, oavsett hur det går själv. för som en av de införstådda kollegorna konstaterade: man blir lika ledsen och besviken oavsett om man berättat för andra eller inte. så då tänkte jag att jag ska passa på att vara glad medan jag kan.

nu kan jag inte vara glad. även om strecket fortfarande var där (om än oerhört svagt), och oavsett om vi har två test från häromdagen som gav tydliga besked. impulsen är att testa igen, men samtidigt vet jag inte om jag vågar. tänk om det blir ÄNNU svagare? det skulle i så fall betyda - inget streck alls.

ultraljuet är förresten uppskjutet till den 28e. det är så långt fram att jag knappt kan tänka ända dit.

vad man bör och vad man gör

tanken var att vi inte skulle berätta för någon, och om vi berättar är det föräldrarna som får veta först.

nu har jag redan berättat för fyra på jobbet.

dock. med tanke på förra veckans drama, hur jag grinade hos de närmsta cheferna och administratörerna, och hur vi började smida planer om tjänstledighet för att dra ut på min anställning (jag är i ett tidsgränsat projekt som formellt tar slut nångång nästa år), så kändes det som om de borde bli informerade. den där tjänstledigheten känns exempelvis inte fullt lika aktuell nu.

och om allting skiter sig så vet de även varför jag är ledsen.

men ändå. jag är ju lätt vidskeplig. jag hoppas jag inte har jinxat något nu.

verkligare

klok barnmorska och ultraljud den 22a november. att blöda som jag gjorde är tydligen heeeeeeeeelt normalt.

nu väntar vi och hoppas att det ska fortsätta gå vägen. tanken är att vi inte ska berätta för någon förrän ultraljudet har sagt sitt. under tiden undrar jag hur jag ska kunna fortsätta hålla masken med ett fånleende på läpparna.

i väntan på

jag sitter och väntar på att barnmorskan från reproduktionscentrum ska ringa. darrar och är lätt illamående av nervositet.

man tänker att det borde kännas mer verkligt efter några dagar, att det liksom hunnit sjunka in. för mig är det snarare tvärtom. stickorna är slängda och jag undrar om vi kanske inbillade oss alltihopa?

jag hoppas det blir favvo-barnmorskan som ringer. jag hoppas hon säger nåt klokt som gör det hela till lite mer verklighet.

på andra sidan?

jag tror inte på trollslag, att "dåligt" över natten kan förvandlas till "bra". tre år av ständigt närvarande frustration och sorg har självklart gjort något med oss. oavsett hur denna (eventuella? shit, jag vågar fortfarande inte tänka det på riktigt!) graviditet slutar är helvetesresan dit en erfarenhet jag varken kan eller vill bli av med. det låter jäkligt cheesy men jag hoppas att jag har lärt mig någonting.

mycket av den instinktiva glädje och lättnad jag ändå känner är dessvärre av det banala slaget. en facebookstatus om en vän som ska ha barn fick mig inte att reagera med sorg och avund utan bara med glädje. ville så gärna stämma in, "det ska jag också!!!". plötsligt kom jag på mig själv att se fram mot träff med gamla gänget, vänner jag har försummat eftersom de flesta lever i världar av giftermål, graviditeter och barn. äntligen kan jag vara en i gänget. äntligen kan jag vara normal igen.

jag gillar inte de här tankarna, att jag reagerar på det här sättet. jag är så rädd att bli en del av den värld som jag de senaste åren inte har orkat med. jag vill inte vara den som, genom att gå upp i min lycka, eventuellt får andra att må dåligt. jag vill behålla insikten att det som är självklart för många inte är sjävklart för alla, och bete mig i enlighet med den. jag vill inte medverka till att bygga upp den värld av normalitet som så länge har fått mig att må så dåligt. jag vill för allt i världen inte medverka till modersmyten. vilket är svårt när de senaste årens strävan i något avseende ändå handlat om den.

jag vill vara lycklig, men jag vill inte glömma erfarenheten. jag vill glädjas nuet men utan att ta saker och ting för givna.

och för att fortsätta på tema: cheesy. jag har haft "jenny from the block" på hjärnan hela förmiddan nu.

symptom? (inlägg som inte publicerades)

det här inlägget skrev jag i onsdags, men sedan tyckte jag att det väl ändå fick vara nån måtta på gnällandet och självanalyserandet så det publicerades aldrig. att publicera't nu är ett led i strategin att göra det nya (gravve)tillståndet lite mer konkret och greppbart.

om det tog på krafterna att ruva tar det lika mycket på krafterna att vara ledsen. är trött, trött, så in i själen trött och har ont på konstiga ställen i kroppen. i ryggen. i ljumskarna. det spänner och drar och är allmänt obehagligt.

jag hoppas det är lite av psyket som satt sig i fysiken, och att det går över i takt med att själen läker ihop igen.

till middag potatismos med svampstuvning. bara snäll och mjuk mat.

och fortfarande är förvirringen fullständig

inatt har jag sovit med testet bredvid mig. ja asså inte bredvid mig i sängen utan liggande på golvet bredvid sängen. sovit och sovit förresten, jag har mest sovit på ytan. när man sover i tron att man är vaken. den sortens sömn.

fortfarande känns det förvirrat, och overkligt. i tre år har vi väntat på den här dagen. nu när den är här känner jag mig helt ställd. konsekvenserna är svåra att ta in, kopplingen mellan ett positivt streck och en bebis känns minst sagt abstrakt. och jag vill inte jinxa, eller ta ut något i förskott. när allt kommer omkring: jag hade en blödning, precis som vanlig mens, dag 10-15 efter införandet. så beskedet kanske inte stämmer ändå?  en del av mig är, min vana trogen, skeptisk och pessimistisk. mannen försöker intala mig att glädje får man ta ut i förskott. menar att nu är jag gravid till blodprov eller ultraljud visar något annat. jag ska försöka, men är samtidigt rädd att det kommer slå tillbaka mot mig.

mitt i alls misstro och abstrakt förvirring är det en konkret sak jag ser fram emot: att ringa reproduktionscentrum imorgon och meddela resultatet. för bara två dagar sedan, när jag fortfarande var övertygad om att vi misslyckats, var det just det telefonsamtalet jag nästan tyckte var jobbigast, till och med jobbigare än det förväntade utslaget på stickan. att behöva ringa och "erkänna nederlaget" liksom. behöva ta emot barnmorskans deltagande och sympati.

att ringa och meddela gör det på något sätt mer verkligt. att blogga om det likaså.

rub it in?

jag ser ju vad det står. men jag fattar det fortfarande inte.

oväntad händelseutveckling

så vaknade man till dagen som man inte hade någon som helst lust att vakna till. ingen som helst lust att ta itu med formaliteten som ändå måste göras. i nån form av halvdvala låg jag och visualiserade att testet visst skulle visa positivt. i halvdvalan lyckades jag nästan övertyga mig själv om att det skulle bli så också. mannen vaknade, lätt bakis. han ville inte heller vakna, han ville inte heller vara med. vi låg där och bara låg, oföretagsamma. testa nu, testa senare? äta frukost först, dra ut på't några timmar innan beskedet var ett faktum?

"vi gör det nu så har vi det gjort" sa mannen. sagt och gjort.

in i badrummet, kissa i muggen. ner med stickan. räkna, vänta. vänta att den besvikelse vi redan konstaterat skulle infrias.

så hände något konstigt. stickan såg ut så här:

och jag ba' "???!!!"

och mannen ba' "???!!!"

och sen visste vi inte vad vi skulle göra. vi var båda så inställda på motsatsen att det inte gick att ta in. i den mån jag föreställt mig den här stunden hade jag föreställt mig den på annat sätt. med lyckotjut, lyckotårar. definitivt inte som ett ???!!!. genast enades vi om att vi måste köpa ett nytt test. ett såntdär digitalt, som visar mer eller mindre säkert. där det står med ord om man är på smällen eller ej.

sedan åt jag frukost, läste tidningen, och tänkte inte så mycket på saken. jo jag googlade lite på testsäkerheten. fick veta att falska positiva besked är väldigt ovanligt.

fast tro på't vågade jag ändå inte riktigt. och ta in det kunde jag definitivt inte göra.

så gick vi ner på stan. lördagsritualen med caféhäng och korsord, precis som vanligt. shoppade lite onödigheter, blommor, kläder. samt ännu ett gravvetest.

så kom vi hem. kissa i muggen, ner med stickan. räkna, vänta. och efter en oändligt lång väntan kom resultatet.

...

jag är gravid. jag är gravid. jag är gravid. jag är gravid.

jag fattar't inte.

jag är gravid.

tankar inför testdag

jag tänker att det kunde ha varit värre. att testa negativt utan att ha fått någon föraning t.ex. eller att testa positivt och sen tvingas uppleva hur allt vänds i sitt motsats. det hade varit värre. det slipper jag i alla fall.

men tanken som biter sig fast. fem försök och jag har fortfarande inte blivit på smällen. inte en endaste gång har det ta'tt. man undrar ju. om det är något fel fast de inte hittar något fel.

imorgon ska jag testa. jag ska även gå på stan, köpa mig nåt onödigt, låna på mig några bra böcker. utföra lördagsritualen med man och korsord på café. sedan dricka vin och tjattra bort kvällen i goda vänners lag. kanske inte vad jag mest önskat att dagen skulle bära med sig, men ändå små saker att faktiskt se fram emot.

rensa systemet?

en kollega föreslog att jag borde inspireras av moa herngren och få utlopp för ev. uppdämna spänningar och aggressioner medelst lite hederlig NMT (nordic military training).

sitter som bäst i telefonkö till försäkringskassan och roar mig med att kolla in hennes blogg. snart ska jag knacka på hos kollegan och meddela att min spontana reaktion nog ändå är "njjjaaaaeeeeääää".

beroende på hur lång tid telefonkön tar alltså. skoj skoj på fredageftermiddan!

det är ju så dumt

imorgon är det testdag och på något sätt har lite av hoppet kommit tillbaka. det är dumt. jag vet ju att resultatet kommer att vara negativt.

jag hoppas väl medveten om att jag kommer att bli besviken. det är både dumt och korkat.

syratripp

asså "tommy" som just nu går på TV4 film. obeskrivlig. tror jag måste rekommendera den. kanske inte som film betraktat, men som en helt annan typ av upplevelse. tina turner som syradrottning. bara en sån sak.

salt & metall

ja asså, alla förhoppningar om att jag skulle vara på smällen har jag ju slagit bort. snarare än att tänka "symptom!" ser jag därför detta som kuriositeter:

1) metallsmak i munnen, lite syrligt sådär. inte äckligt, men väldigt, väldigt påtagligt.

2) överkänslighet mot salt. i tisdags lät jag bli att salta middagen, vilket i princip aldrig händer. igår rynkade jag näsan och klagade över salthalten, varpå mannen konstaterade att det måste vara något fel på mina smaklökar. det tycker han i och för sig i vanliga fall också, men nu var det alltså av omvända skäl.

men som sagt, jag ser det som kuriositeter. på så vis är jag glad att blödningen kom så tidigt, så jag slipper den utdragna pinan i att tolka och hoppas. i övrigt är jag på rätt bra humör idag, trots två gravvemagar vid morgonmötet. för stunden ingen ledsnad alls i kroppen. hoppas få rida på den vågen hela resten av dagen.

grina lite mer, prata lite mer

det är verkligen en stor sten som har fallit från mitt hjärta. först nu inser jag hur stor anspänningen har varit, ansträngningen i att ignorera magen och låtas som ingenting. så skönt att få prata ut, ventilera sådant som både hon och jag har gått omkring och tänkt på de senaste månaderna. att ömsesidigt få be om förlåtelse för sådant vi gjort eller inte har gjort.

och att, när vi väl pratat ut, gå och dricka förmiddagskaffe som vanligt. ett litet steg back to normal. det var också skönt.

prata; det funkar

det här med att grina på jobbet börjar bli en riktig följetong och jag hade hoppats att jag skulle ta mig igenom onsdagen utan några tårar. failure redan i utgångsläget, kan jag meddela. men på ett positivt sätt ändå. för i inkorgen väntade ett mail från kollegan. en förklaring, en ursäkt, en utsträckt hand.

så nu grinar jag ändå, av lättnad. det känns så otroligt befriande. hon gav mig rätt i allt, att hon borde ha berättat långt tidigare. inte mörkat, inte fegat ur. för mig innebär det att jag slipper fortsätta upprätthålla fasaden, hålla skenet uppe men med alla taggar utåt. att jag slipper anspänningen i att gå omkring och känna mig så fruktansvärt besviken och arg.

jag tänker att jag borde skicka ett svar. men kanske är det bättre att kika förbi hennes kontor och prata med henne face to face istället? med risk för att det kan innebära ytterligare några tårar, men att det ändå är okej den här gången.

tv dinner

status just nu: i soffan med ett glas vin, i väntan på mannen som lagar middag. han har hållit på med det i två och en halv timme nu.

talat med henne

så har jag pratat med kollegan. uttryckte min besvikelse, sa att jag inte var arg men hade högre förväntningar, med tanke på de förtroenden som jag har givit henne. hon bad om ursäkt och sa att hon förstod. att hon tänkt säga något, men att tillfället aldrig infunnit sig. att hon sett att jag varit ledsen men inte vetat vad hon skulle säga. avslutningsvis frågade hon hur det gick för oss, om försöken ligger på is eller vad som händer. kanske var jag barnslig, men jag svarade precis som jag kände: "jag är ledsen men du är inte längre en del av den diskussionen. jag hoppas du kan bli det igen, men just nu har du inte det förtroendet."

därmed är, med varierande framgång, punkt 1) och punkt 2) avklarade. nu ska jag ta mig igenom resten av arbetsdagen med fokus inställd just på jobbet.

dagens

idag har jag ägnat eftermiddan åt att hålla kurs och förmiddan åt att gråta ut hos div. kolleger. rödmosig och zonkad kändes som bra attribut till det där seriösa och professionella jaget som jag skrev om förut.

även om att grina på kontoret inte tillhör mina favoritsysselsättningar känns det i alla fall bra att ha informerat lite om läget. bland annat min närmaste chef, som jag vet har undrat (över välbefinnandet i allmänhet alltså, och inte specifikt över det här). nu kunde jag i alla fall meddela att 1) nej, läget är inte så bra och 2) men det beror inte på jobbet den här gången. med tanke på att jag nyligen har varit sjukskriven för jobbrelaterad stress kändes det som om jag borde lugna honom på den fronten.

planen för morgondagen är att 1) inte grina bakom stängda kontorsdörrar och 2) ev. prata ut med gravvekollegan (vilket i så fall troligen kommer innebära att jag misslyckas med punkt 1). dessutom tänkte jag 3) försöka jobba lite effektivt också. m.a.o. en tisdag att se fram emot.  

på ren vilja?

det är något som bränner bakom ögonlocken. fan. jag som hade bestämt mig för att blicka framåt, och inte vara ledsen mer.

de svåra frågorna

ruvardag 13 men jag funderar inte längre i termer av gravid eller icke-gravid. istället funderar jag över hur jag ska klä mig för att framstå som professionell och seriös men samtidigt sjukt jäkla cool på kursen jag ska hålla i eftermiddag.

jag tänker knytblus. jag tänker för att hålla andra tankar borta.

åtgärdspaket, forts.

ja just det, det fanns mer långsiktiga planer i åtgärdspaketet också:

* plantera tankefröet i mannens hjärna att vi nog ska gifta oss ändå, utifall att.

* plantera tankefröet i mannens hjärna att vi nog ska ställa oss i adoptionskö ändå, utifall att.

manipulativt? själv ser jag det som sagt som att tänka långsiktigt.

åtgärdspaket

formellt ruvar jag fortfarande, men i realiteten har jag givit upp. gravvetestet nästa vecka är inget annat än just en formalitet. men istället för att sörja nuet klamrar jag mig fast vid framtiden. försöker planera, försöker skapa en strimma av hopp.

när jag ringer kliniken nästa måndag ska jag alltså meddela att vi vill köra igen på en gång. troligen blir det korta metoden. så då kanske vi får börja i vaddå, november, december? oavsett, detta är de åtgärder jag tänker mig fram till dess:

* rökningen. även om den inte varit särskilt omfattande är det likväl en korkad vana. och eftersom jag upphört helt de(n) senaste månade(r)n(a) kan jag lika gärna fortsätta att upphöra med det.

* alkoholen. också den i ytterst måttliga mängder. dansa på borden kan jag göra när mannen är hemma och byter blöjor, eller kanske ännu hellre när ungen flyttat hemifrån.

(behöver jag ens nämna att ovanstående punkter gör att jag känner mig som en kedjerökande alkoholist? vilket är rätt många mil från sanningen men oavsett ser det onekligen rätt illa ut i skrift)

* koffeinet. eftersom kaffet på jobbet mest smakar som ett straff är det ingen större uppoffring att vara måttfull även där. dessutom har jag ju fått smak för rooibos, och  kan varva med vanligt svart té. men på den här punkten tänker jag inte vara övernitisk, det är mest slentriankaffedrickandet jag ska ta det varligt med (man vill ju inte framstå som en puritan).

* träningen. ska inte känna skuld för att jag inte hinner eller orkar eller känner för att träna. ska fortsätta promenera jobbet t.o.r. dagligen och låta all annan motion vara ett plus (men ska ändå göra ett försök att återuppliva min relation med crosstrainern nångång i nästa vecka).

* akupunktur. jag gick hos en akupunktör förra hösten, inför det som vi då trodde skulle bli FET nr. 3. nu blev det av flera skäl aldrig av den gången, men han fick ju bukt med min överansträngda värkande arm så varför skulle han inte kunna få bukt med min (hittills, som det verkar, ointagliga) livmoder också? (420 pix för en timmes nåltortyr känns ju verkligen som hittat).

* allmänna välbefinnandet. inte stressa upp mig och inte ha ångest, varken över jobbet eller ivf:erna eller framtiden eller nånting. inser att detta kommer att vara den absolut svåraste punkten att följa.

medan livet rinner ur en

makaber och osmaklig och överdramatisk rubrik, jag vet, men samtidigt är det precis vad det handlar om. även om det inte blev något liv den här gången heller. min kropp är som en pålitlig gammal klocka, mens precis på "rätt" dag. rätt och samtidigt så fel. det var ju inte så här det skulle bli.

så vad gör man en dag som denna? förmiddagen som ägnas åt toapappersgranskande. först inget blod. sen lite. sen inget. sen lite. sen inget. sen lite. och man tror man ska bli tokig. man dammsuger, försöker städa bort sina tankar. sen kommer det mer och man behöver inte bli tokig, man blir knappt ens ledsen, man drabbas bara den tårlösa konstaterande besvikelsen. man tar med sig sin stilige man och går en lång promenad i höstsolen. matar får, pallar äpplen. kommer hem, bakar scones, spelar alfapet, dricker te. löser korsordet med ett djur i knät. ser true blood på svt.play. våld och vampyrsex funkar bra för att mota bort tankar. bakar äppelkaka. hör mannen prata i telefon med ettårige brorsonen. går sönder lite, men bara lite grann. det går rätt bra att hålla sig samman, trots allt.

och det man tänker vid sidan av, medan man fokuserar på att inte tänka: är det något fel på mig? fem insättningar och jag har fortfarande inte blivit gravid. kunde vi ha gjort mer, begärt mer av läkarna? bett dem kontrollera slemhinnan? att ägglossning verkligen skett? att de skulle ha gjort såndär embryoruggning? borde jag ha ätit annorlunda, druckit annorlunda, tänkt annorlunda? hur ska vi göra inför framtiden, gå vidare med en gång eller avvakta? avvakta i väntan på vad? att turen ska vända kanske.