---

vi kan lika gärna fortsätta med streckrubriksättningen för det är ungefär som jag känner mig. som ett intet, utan känslor eller ord som går att uttrycka. blodprovet var snabbt överstökat så nu är det bara att vänta tills det är dags att ta nästa på fredag. de ringer med besked någon gång senare under dagen. fram till dess ska jag väl traska runt i min dimma. jag kan inte vara ledsen, för jag vet inte om jag har något att vara ledsen över. jag kan inte vara glad, för jag har inget att glädjas över heller. jag törs inte analysera kroppsliga symptom, för jag vet inte om de betyder fortsatt graviditet eller begynnande missfall. jag kan inte fokusera på jobbet, för tankarna är nån annanstans. jag kan inte fly. jag är fast i mig själv, i mina tankar och min kropp. ett tillstånd av väntan som på fredag kommer att förbytas antingen i glädje eller i sorg.

medan jag har misslyckats med att jobba har jag i alla fall roat mig med att räkna ut vilken vecka och dag jag är i. bäst att passa på medan man fortfarande har nåt att räkna på, menar jag. 5+4 blev det. vilket inte betyder ett skit om det ändå visar sig ha gått åt helvete på fredag.

att jag dessutom är skitstressad över jobbet gör inte saken bättre. det enda som hindrar mig från att gå hem och stirra i väggen är att jag inbillar mig att det är mer produktivt att sitta på jobbet och stirra i datorn.