dagens händelseutveckling orkar jag inte rapportera om. låt oss säga att jag hade ett okej samtal med chefen och ett misslyckat försök att få tid hos läkaren. och eftersom jag inte fick nån läkartid är det bara att pallra sig till jobbet imorgon. på något sätt får det bara gå.
många tårar blev det i alla fall, och lätt söndergråten var jag på väg från jobbet. då hojtar nån på mig från andra sidan gatan. en kollega från annan avdelning, som jag tjattrar med när tillfälle bjuds men inte har någon närmare relation till. vi stannar upp och småpratar och plötsligt tittar han ingående på mig och frågar: "hur är det med dig?". med den där rösten som markerar att frågan inte är kallprat utan faktiskt ställs på allvar.
och jag kontrar; "vill du verkligen veta?"
och sedan bara forsar det ur mig.
och han hanterar det hela så bra. undrar om jag vill gå och ta en öl. så vi går och tar en öl, två öl, och pratar. och det visar sig att han har folk i sin direkta närhet som går igenom motsvarande. och han är så förstående i att jag inte pallar jobbet just nu. det som för mig är en självanklagelse uttrycker han som en självklarhet. och jag behöver inte skämmas, känna att hela mitt liv är ett misslyckande. för det är okej, det är självklart att jag inte orkar.
jag må vara tvungen att pallra mig till jobbet imorgon. jag må vara tvungen att sitta en hel dag och stirra in i skärmen och få ångest över att ingenting blir gjort. men det är en tröst att veta att jag har kollegor som vet vad jag går igenom, och som stöttar mig också i min icke-ork.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar