torsdagkväll. jag sitter på jobbet och försöker fokusera. har en stor uppgift som ska vara klar om två veckor. det är ingen tid alls, men samtidigt för lång tid för att kunna arbeta så intensivt som uppgiften kräver. tiden är knapp men ännu inte pressande. kniven är inte mot strupen. än.
jag borde vara van. mitt arbete ser ut så, regelbundna deadlines som tar all min tid och energi. jag gillar när jag väl är i det intensiva läget, men att träda in i det tar emot. den här gången har jag delvis tagit på mig uppgiften just för att få fokusera på något. något annat än barnlösheten alltså. hittills har det gått förhållandevis bra.
igår frågade jag mannen hur han ville göra, om vi ska sätta igång en ny behandling eller ej. han blev ställd. ärligt talat vet jag inte själv hur jag vill göra. den mest omedelbara sorgen är undanröjd för stunden. ångesten är för närvarande under kontroll. men påbörjar vi behandling kommer den som ett brev på posten. då kastas jag tillbaka till oron, nervositeten, den splittrande tillvaron. också ett läge det tar emot att träda in i. jag vet att jag så småningom måste, men frågan är om jag är redo för det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar