man ska inte ropa hej (jäkla helvetes skit)

tomhet. hela dagen har jag gått i kombinerat lyckorus och overklighetskänsla. inte kunnat fokusera på jobbet, varit sjukligt trött hela eftermiddagen. men jag tänkte att det är väl normalt för jag är ju gravid. så jag gick hem tidigt, och innan hemmet svängde jag förbi apoteket. köpte två tester, behövde något konkret att klamra mig fast vid.

komma hem, kissa i muggen, ner med stickan, vänta.

och det var svagare. fortfarande ett streck, men betydligt svagare.

och jag känner - jag vet inte vad jag känner. förutom tomheten då. och det abstrakta som är ännu mer abstrakt.

hade tänkt ringa föräldrarna ikväll och berätta. tänkte att de skulle få veta, oavsett hur det går själv. för som en av de införstådda kollegorna konstaterade: man blir lika ledsen och besviken oavsett om man berättat för andra eller inte. så då tänkte jag att jag ska passa på att vara glad medan jag kan.

nu kan jag inte vara glad. även om strecket fortfarande var där (om än oerhört svagt), och oavsett om vi har två test från häromdagen som gav tydliga besked. impulsen är att testa igen, men samtidigt vet jag inte om jag vågar. tänk om det blir ÄNNU svagare? det skulle i så fall betyda - inget streck alls.

ultraljuet är förresten uppskjutet till den 28e. det är så långt fram att jag knappt kan tänka ända dit.

vad man bör och vad man gör

tanken var att vi inte skulle berätta för någon, och om vi berättar är det föräldrarna som får veta först.

nu har jag redan berättat för fyra på jobbet.

dock. med tanke på förra veckans drama, hur jag grinade hos de närmsta cheferna och administratörerna, och hur vi började smida planer om tjänstledighet för att dra ut på min anställning (jag är i ett tidsgränsat projekt som formellt tar slut nångång nästa år), så kändes det som om de borde bli informerade. den där tjänstledigheten känns exempelvis inte fullt lika aktuell nu.

och om allting skiter sig så vet de även varför jag är ledsen.

men ändå. jag är ju lätt vidskeplig. jag hoppas jag inte har jinxat något nu.

verkligare

klok barnmorska och ultraljud den 22a november. att blöda som jag gjorde är tydligen heeeeeeeeelt normalt.

nu väntar vi och hoppas att det ska fortsätta gå vägen. tanken är att vi inte ska berätta för någon förrän ultraljudet har sagt sitt. under tiden undrar jag hur jag ska kunna fortsätta hålla masken med ett fånleende på läpparna.

i väntan på

jag sitter och väntar på att barnmorskan från reproduktionscentrum ska ringa. darrar och är lätt illamående av nervositet.

man tänker att det borde kännas mer verkligt efter några dagar, att det liksom hunnit sjunka in. för mig är det snarare tvärtom. stickorna är slängda och jag undrar om vi kanske inbillade oss alltihopa?

jag hoppas det blir favvo-barnmorskan som ringer. jag hoppas hon säger nåt klokt som gör det hela till lite mer verklighet.

på andra sidan?

jag tror inte på trollslag, att "dåligt" över natten kan förvandlas till "bra". tre år av ständigt närvarande frustration och sorg har självklart gjort något med oss. oavsett hur denna (eventuella? shit, jag vågar fortfarande inte tänka det på riktigt!) graviditet slutar är helvetesresan dit en erfarenhet jag varken kan eller vill bli av med. det låter jäkligt cheesy men jag hoppas att jag har lärt mig någonting.

mycket av den instinktiva glädje och lättnad jag ändå känner är dessvärre av det banala slaget. en facebookstatus om en vän som ska ha barn fick mig inte att reagera med sorg och avund utan bara med glädje. ville så gärna stämma in, "det ska jag också!!!". plötsligt kom jag på mig själv att se fram mot träff med gamla gänget, vänner jag har försummat eftersom de flesta lever i världar av giftermål, graviditeter och barn. äntligen kan jag vara en i gänget. äntligen kan jag vara normal igen.

jag gillar inte de här tankarna, att jag reagerar på det här sättet. jag är så rädd att bli en del av den värld som jag de senaste åren inte har orkat med. jag vill inte vara den som, genom att gå upp i min lycka, eventuellt får andra att må dåligt. jag vill behålla insikten att det som är självklart för många inte är sjävklart för alla, och bete mig i enlighet med den. jag vill inte medverka till att bygga upp den värld av normalitet som så länge har fått mig att må så dåligt. jag vill för allt i världen inte medverka till modersmyten. vilket är svårt när de senaste årens strävan i något avseende ändå handlat om den.

jag vill vara lycklig, men jag vill inte glömma erfarenheten. jag vill glädjas nuet men utan att ta saker och ting för givna.

och för att fortsätta på tema: cheesy. jag har haft "jenny from the block" på hjärnan hela förmiddan nu.

symptom? (inlägg som inte publicerades)

det här inlägget skrev jag i onsdags, men sedan tyckte jag att det väl ändå fick vara nån måtta på gnällandet och självanalyserandet så det publicerades aldrig. att publicera't nu är ett led i strategin att göra det nya (gravve)tillståndet lite mer konkret och greppbart.

om det tog på krafterna att ruva tar det lika mycket på krafterna att vara ledsen. är trött, trött, så in i själen trött och har ont på konstiga ställen i kroppen. i ryggen. i ljumskarna. det spänner och drar och är allmänt obehagligt.

jag hoppas det är lite av psyket som satt sig i fysiken, och att det går över i takt med att själen läker ihop igen.

till middag potatismos med svampstuvning. bara snäll och mjuk mat.

och fortfarande är förvirringen fullständig

inatt har jag sovit med testet bredvid mig. ja asså inte bredvid mig i sängen utan liggande på golvet bredvid sängen. sovit och sovit förresten, jag har mest sovit på ytan. när man sover i tron att man är vaken. den sortens sömn.

fortfarande känns det förvirrat, och overkligt. i tre år har vi väntat på den här dagen. nu när den är här känner jag mig helt ställd. konsekvenserna är svåra att ta in, kopplingen mellan ett positivt streck och en bebis känns minst sagt abstrakt. och jag vill inte jinxa, eller ta ut något i förskott. när allt kommer omkring: jag hade en blödning, precis som vanlig mens, dag 10-15 efter införandet. så beskedet kanske inte stämmer ändå?  en del av mig är, min vana trogen, skeptisk och pessimistisk. mannen försöker intala mig att glädje får man ta ut i förskott. menar att nu är jag gravid till blodprov eller ultraljud visar något annat. jag ska försöka, men är samtidigt rädd att det kommer slå tillbaka mot mig.

mitt i alls misstro och abstrakt förvirring är det en konkret sak jag ser fram emot: att ringa reproduktionscentrum imorgon och meddela resultatet. för bara två dagar sedan, när jag fortfarande var övertygad om att vi misslyckats, var det just det telefonsamtalet jag nästan tyckte var jobbigast, till och med jobbigare än det förväntade utslaget på stickan. att behöva ringa och "erkänna nederlaget" liksom. behöva ta emot barnmorskans deltagande och sympati.

att ringa och meddela gör det på något sätt mer verkligt. att blogga om det likaså.

rub it in?

jag ser ju vad det står. men jag fattar det fortfarande inte.

oväntad händelseutveckling

så vaknade man till dagen som man inte hade någon som helst lust att vakna till. ingen som helst lust att ta itu med formaliteten som ändå måste göras. i nån form av halvdvala låg jag och visualiserade att testet visst skulle visa positivt. i halvdvalan lyckades jag nästan övertyga mig själv om att det skulle bli så också. mannen vaknade, lätt bakis. han ville inte heller vakna, han ville inte heller vara med. vi låg där och bara låg, oföretagsamma. testa nu, testa senare? äta frukost först, dra ut på't några timmar innan beskedet var ett faktum?

"vi gör det nu så har vi det gjort" sa mannen. sagt och gjort.

in i badrummet, kissa i muggen. ner med stickan. räkna, vänta. vänta att den besvikelse vi redan konstaterat skulle infrias.

så hände något konstigt. stickan såg ut så här:

och jag ba' "???!!!"

och mannen ba' "???!!!"

och sen visste vi inte vad vi skulle göra. vi var båda så inställda på motsatsen att det inte gick att ta in. i den mån jag föreställt mig den här stunden hade jag föreställt mig den på annat sätt. med lyckotjut, lyckotårar. definitivt inte som ett ???!!!. genast enades vi om att vi måste köpa ett nytt test. ett såntdär digitalt, som visar mer eller mindre säkert. där det står med ord om man är på smällen eller ej.

sedan åt jag frukost, läste tidningen, och tänkte inte så mycket på saken. jo jag googlade lite på testsäkerheten. fick veta att falska positiva besked är väldigt ovanligt.

fast tro på't vågade jag ändå inte riktigt. och ta in det kunde jag definitivt inte göra.

så gick vi ner på stan. lördagsritualen med caféhäng och korsord, precis som vanligt. shoppade lite onödigheter, blommor, kläder. samt ännu ett gravvetest.

så kom vi hem. kissa i muggen, ner med stickan. räkna, vänta. och efter en oändligt lång väntan kom resultatet.

...

jag är gravid. jag är gravid. jag är gravid. jag är gravid.

jag fattar't inte.

jag är gravid.

tankar inför testdag

jag tänker att det kunde ha varit värre. att testa negativt utan att ha fått någon föraning t.ex. eller att testa positivt och sen tvingas uppleva hur allt vänds i sitt motsats. det hade varit värre. det slipper jag i alla fall.

men tanken som biter sig fast. fem försök och jag har fortfarande inte blivit på smällen. inte en endaste gång har det ta'tt. man undrar ju. om det är något fel fast de inte hittar något fel.

imorgon ska jag testa. jag ska även gå på stan, köpa mig nåt onödigt, låna på mig några bra böcker. utföra lördagsritualen med man och korsord på café. sedan dricka vin och tjattra bort kvällen i goda vänners lag. kanske inte vad jag mest önskat att dagen skulle bära med sig, men ändå små saker att faktiskt se fram emot.

rensa systemet?

en kollega föreslog att jag borde inspireras av moa herngren och få utlopp för ev. uppdämna spänningar och aggressioner medelst lite hederlig NMT (nordic military training).

sitter som bäst i telefonkö till försäkringskassan och roar mig med att kolla in hennes blogg. snart ska jag knacka på hos kollegan och meddela att min spontana reaktion nog ändå är "njjjaaaaeeeeääää".

beroende på hur lång tid telefonkön tar alltså. skoj skoj på fredageftermiddan!

det är ju så dumt

imorgon är det testdag och på något sätt har lite av hoppet kommit tillbaka. det är dumt. jag vet ju att resultatet kommer att vara negativt.

jag hoppas väl medveten om att jag kommer att bli besviken. det är både dumt och korkat.

syratripp

asså "tommy" som just nu går på TV4 film. obeskrivlig. tror jag måste rekommendera den. kanske inte som film betraktat, men som en helt annan typ av upplevelse. tina turner som syradrottning. bara en sån sak.

salt & metall

ja asså, alla förhoppningar om att jag skulle vara på smällen har jag ju slagit bort. snarare än att tänka "symptom!" ser jag därför detta som kuriositeter:

1) metallsmak i munnen, lite syrligt sådär. inte äckligt, men väldigt, väldigt påtagligt.

2) överkänslighet mot salt. i tisdags lät jag bli att salta middagen, vilket i princip aldrig händer. igår rynkade jag näsan och klagade över salthalten, varpå mannen konstaterade att det måste vara något fel på mina smaklökar. det tycker han i och för sig i vanliga fall också, men nu var det alltså av omvända skäl.

men som sagt, jag ser det som kuriositeter. på så vis är jag glad att blödningen kom så tidigt, så jag slipper den utdragna pinan i att tolka och hoppas. i övrigt är jag på rätt bra humör idag, trots två gravvemagar vid morgonmötet. för stunden ingen ledsnad alls i kroppen. hoppas få rida på den vågen hela resten av dagen.

grina lite mer, prata lite mer

det är verkligen en stor sten som har fallit från mitt hjärta. först nu inser jag hur stor anspänningen har varit, ansträngningen i att ignorera magen och låtas som ingenting. så skönt att få prata ut, ventilera sådant som både hon och jag har gått omkring och tänkt på de senaste månaderna. att ömsesidigt få be om förlåtelse för sådant vi gjort eller inte har gjort.

och att, när vi väl pratat ut, gå och dricka förmiddagskaffe som vanligt. ett litet steg back to normal. det var också skönt.

prata; det funkar

det här med att grina på jobbet börjar bli en riktig följetong och jag hade hoppats att jag skulle ta mig igenom onsdagen utan några tårar. failure redan i utgångsläget, kan jag meddela. men på ett positivt sätt ändå. för i inkorgen väntade ett mail från kollegan. en förklaring, en ursäkt, en utsträckt hand.

så nu grinar jag ändå, av lättnad. det känns så otroligt befriande. hon gav mig rätt i allt, att hon borde ha berättat långt tidigare. inte mörkat, inte fegat ur. för mig innebär det att jag slipper fortsätta upprätthålla fasaden, hålla skenet uppe men med alla taggar utåt. att jag slipper anspänningen i att gå omkring och känna mig så fruktansvärt besviken och arg.

jag tänker att jag borde skicka ett svar. men kanske är det bättre att kika förbi hennes kontor och prata med henne face to face istället? med risk för att det kan innebära ytterligare några tårar, men att det ändå är okej den här gången.

tv dinner

status just nu: i soffan med ett glas vin, i väntan på mannen som lagar middag. han har hållit på med det i två och en halv timme nu.

talat med henne

så har jag pratat med kollegan. uttryckte min besvikelse, sa att jag inte var arg men hade högre förväntningar, med tanke på de förtroenden som jag har givit henne. hon bad om ursäkt och sa att hon förstod. att hon tänkt säga något, men att tillfället aldrig infunnit sig. att hon sett att jag varit ledsen men inte vetat vad hon skulle säga. avslutningsvis frågade hon hur det gick för oss, om försöken ligger på is eller vad som händer. kanske var jag barnslig, men jag svarade precis som jag kände: "jag är ledsen men du är inte längre en del av den diskussionen. jag hoppas du kan bli det igen, men just nu har du inte det förtroendet."

därmed är, med varierande framgång, punkt 1) och punkt 2) avklarade. nu ska jag ta mig igenom resten av arbetsdagen med fokus inställd just på jobbet.

dagens

idag har jag ägnat eftermiddan åt att hålla kurs och förmiddan åt att gråta ut hos div. kolleger. rödmosig och zonkad kändes som bra attribut till det där seriösa och professionella jaget som jag skrev om förut.

även om att grina på kontoret inte tillhör mina favoritsysselsättningar känns det i alla fall bra att ha informerat lite om läget. bland annat min närmaste chef, som jag vet har undrat (över välbefinnandet i allmänhet alltså, och inte specifikt över det här). nu kunde jag i alla fall meddela att 1) nej, läget är inte så bra och 2) men det beror inte på jobbet den här gången. med tanke på att jag nyligen har varit sjukskriven för jobbrelaterad stress kändes det som om jag borde lugna honom på den fronten.

planen för morgondagen är att 1) inte grina bakom stängda kontorsdörrar och 2) ev. prata ut med gravvekollegan (vilket i så fall troligen kommer innebära att jag misslyckas med punkt 1). dessutom tänkte jag 3) försöka jobba lite effektivt också. m.a.o. en tisdag att se fram emot.  

på ren vilja?

det är något som bränner bakom ögonlocken. fan. jag som hade bestämt mig för att blicka framåt, och inte vara ledsen mer.

de svåra frågorna

ruvardag 13 men jag funderar inte längre i termer av gravid eller icke-gravid. istället funderar jag över hur jag ska klä mig för att framstå som professionell och seriös men samtidigt sjukt jäkla cool på kursen jag ska hålla i eftermiddag.

jag tänker knytblus. jag tänker för att hålla andra tankar borta.

åtgärdspaket, forts.

ja just det, det fanns mer långsiktiga planer i åtgärdspaketet också:

* plantera tankefröet i mannens hjärna att vi nog ska gifta oss ändå, utifall att.

* plantera tankefröet i mannens hjärna att vi nog ska ställa oss i adoptionskö ändå, utifall att.

manipulativt? själv ser jag det som sagt som att tänka långsiktigt.

åtgärdspaket

formellt ruvar jag fortfarande, men i realiteten har jag givit upp. gravvetestet nästa vecka är inget annat än just en formalitet. men istället för att sörja nuet klamrar jag mig fast vid framtiden. försöker planera, försöker skapa en strimma av hopp.

när jag ringer kliniken nästa måndag ska jag alltså meddela att vi vill köra igen på en gång. troligen blir det korta metoden. så då kanske vi får börja i vaddå, november, december? oavsett, detta är de åtgärder jag tänker mig fram till dess:

* rökningen. även om den inte varit särskilt omfattande är det likväl en korkad vana. och eftersom jag upphört helt de(n) senaste månade(r)n(a) kan jag lika gärna fortsätta att upphöra med det.

* alkoholen. också den i ytterst måttliga mängder. dansa på borden kan jag göra när mannen är hemma och byter blöjor, eller kanske ännu hellre när ungen flyttat hemifrån.

(behöver jag ens nämna att ovanstående punkter gör att jag känner mig som en kedjerökande alkoholist? vilket är rätt många mil från sanningen men oavsett ser det onekligen rätt illa ut i skrift)

* koffeinet. eftersom kaffet på jobbet mest smakar som ett straff är det ingen större uppoffring att vara måttfull även där. dessutom har jag ju fått smak för rooibos, och  kan varva med vanligt svart té. men på den här punkten tänker jag inte vara övernitisk, det är mest slentriankaffedrickandet jag ska ta det varligt med (man vill ju inte framstå som en puritan).

* träningen. ska inte känna skuld för att jag inte hinner eller orkar eller känner för att träna. ska fortsätta promenera jobbet t.o.r. dagligen och låta all annan motion vara ett plus (men ska ändå göra ett försök att återuppliva min relation med crosstrainern nångång i nästa vecka).

* akupunktur. jag gick hos en akupunktör förra hösten, inför det som vi då trodde skulle bli FET nr. 3. nu blev det av flera skäl aldrig av den gången, men han fick ju bukt med min överansträngda värkande arm så varför skulle han inte kunna få bukt med min (hittills, som det verkar, ointagliga) livmoder också? (420 pix för en timmes nåltortyr känns ju verkligen som hittat).

* allmänna välbefinnandet. inte stressa upp mig och inte ha ångest, varken över jobbet eller ivf:erna eller framtiden eller nånting. inser att detta kommer att vara den absolut svåraste punkten att följa.

medan livet rinner ur en

makaber och osmaklig och överdramatisk rubrik, jag vet, men samtidigt är det precis vad det handlar om. även om det inte blev något liv den här gången heller. min kropp är som en pålitlig gammal klocka, mens precis på "rätt" dag. rätt och samtidigt så fel. det var ju inte så här det skulle bli.

så vad gör man en dag som denna? förmiddagen som ägnas åt toapappersgranskande. först inget blod. sen lite. sen inget. sen lite. sen inget. sen lite. och man tror man ska bli tokig. man dammsuger, försöker städa bort sina tankar. sen kommer det mer och man behöver inte bli tokig, man blir knappt ens ledsen, man drabbas bara den tårlösa konstaterande besvikelsen. man tar med sig sin stilige man och går en lång promenad i höstsolen. matar får, pallar äpplen. kommer hem, bakar scones, spelar alfapet, dricker te. löser korsordet med ett djur i knät. ser true blood på svt.play. våld och vampyrsex funkar bra för att mota bort tankar. bakar äppelkaka. hör mannen prata i telefon med ettårige brorsonen. går sönder lite, men bara lite grann. det går rätt bra att hålla sig samman, trots allt.

och det man tänker vid sidan av, medan man fokuserar på att inte tänka: är det något fel på mig? fem insättningar och jag har fortfarande inte blivit gravid. kunde vi ha gjort mer, begärt mer av läkarna? bett dem kontrollera slemhinnan? att ägglossning verkligen skett? att de skulle ha gjort såndär embryoruggning? borde jag ha ätit annorlunda, druckit annorlunda, tänkt annorlunda? hur ska vi göra inför framtiden, gå vidare med en gång eller avvakta? avvakta i väntan på vad? att turen ska vända kanske.

gråta ut hos herr t

mitt i allt det jävliga är det i alla fall skönt att ha en vän som är bra på att lyssna, och som när han talar bara säger kloka och bra saker.

snöpligt och overkligt

jag var så taggad, och så optimistisk om att vi skulle lyckas. var tillfreds, hade förtröstan. nu är den välbekanta tomhetskänslan tillbaka. molvärk i magen och rostbrunt på pappret. snart är det väl definitivt över och det finns inget jag kan göra. den känslan är nästan värst. det-finns-inget-jag-kan-göra. i tomheten finns också en känsla av overklighet. hände det verkligen eller har jag drömt? låg jag aldrig där i gynstolen och grinade? fick jag aldrig något embryo återinsatt? det kan inte ha hänt för om det nu hände borde den naturliga fortsättningen inte vara denna. testdag nästa lördag och alla dagar fram till dess känns som ett hån. blödningen lär komma idag eller imorgon och vara över på onsdag. så på lördag finns ingenting kvar, kroppen är inne i en ny cykel som om ingenting hade hänt.

sen vet jag ju. det kanske har gått bra. blödningen kanske inte blir mer än det tunna rostfärgade. dessutom kan man blöda och ändå vara gravid. det finns ett hopp jag lever på. även om också hoppet angränsar till tortyr.

restaurangbesök med twist

på ytan var det säkert en bra kväll. mötas upp med  mannen och långväga väninna, gå på restaurang, äta gott, dricka gott, njuta av schysst atmosfär & inredning. prata, skratta, låta en regntung torsdagkväll i oktober bli lite mindre trist.

för den som inledde kvällen med att konstatera ev. blödning från underlivet blev den schyssta ytan något mer krackelerad. pratet och skrattet fick mannen och väninnan sköta själva.

summa summarum: käka på cloud nine var schysst. att grina i hörnet mindre så.

hata pasteller

om jag hittills ändå har varit förhållandevis cool och sansad, kan jag meddela att så inte längre är fallet.

en aprikosfärgad fläck på några millimeters omkrets. tänk hur den kan få hoppet att fara och världen att rämna.

men det var ju ett jäkla tjat

idag är jag trött. jag tolkar det som att jag har sovit dåligt.

tre minuter senare

man tar sig i kragen, ringer upp, sätter på sig trevligaste rösten och frågar hur hon vill lägga upp kvällen. så låter man entusiastisk över att gå på restaurang och vips blev man faktiskt gladare på riktigt.

så här trevlig är jag

en kompis från annan ort ska sova över i natt. hon sitter enligt uppgift på krog nere på stan och hänger. själv sitter jag på jobbet och dröjer mig kvar. och bara orkar orkar orkar inte träffas.

för några veckor sedan påtalade en kollega min höga sociala kompetens. höga vaddå vaddå undrade jag. fast det är klart. social kompetens är inte detsamma som vänskap, eller att ha ork med sina kompisar. det hade onekligen varit bra om jag haft lite mer av det sista.

dagens

är trött och har konstig smak i munnen. med risk för att vara tjatig hoppas jag så klart att det är tecken. mer troligt är dock att det senare beror på den oidentifierbara gegga som serverades i lunchrestaurangen, och det förra på gråtterapin hos en av administratörerna imorse. gråten föranleddes i sin tur av att den gravida kollegan outat sitt svällande tillstånd på facebook. så kan man ju hoppas att min känslosamhet beror på graviditetshormoner som rusar i kroppen och inte på pms, som väl är en lika rimlig tolkning.

planen är i alla fall, vilket den fina kloka administratören också föreslog, att jag ska tala med kollegan och berätta hur jag känner. kanske inte idag när jag är så här sårbar, men en annan dag. för jag förstår ju att skälet till att hon inte sagt något är att hon inte vill riskera att såra. där har vi den missriktade välviljan igen.

btw

den gravida kollegan förresten. även om det fortfarande inte pratas om det är det uppenbart för alla att hon är gravid. och jag är förvånad och störd över att hon inte sagt något till mig. med tanke på att hon känner till vår historia, att jag har berättat om vad vi genomgått och om mina känslor, tycker jag att hon borde ha sagt något tidigare. givit mig någon form av förvarning. givit mig det förtroendet, om man så vill.

symptom och icke-symptom, osorterade

det började så bra men nu är jag pessimistisk. tänker att jag ska skriva av mig lite ångest men hamnar hos the sartorialist istället. vill inte tänka, vill bara bort. ruvardag 7 och nu börjar det jobbiga. det är som de där timmarna innan det fruktade telefonsamtalet, fast utsträckt över flera dagar, fram till dess att blodet kommer (eller förhoppningsvis inte kommer). på helspänn varje sekund. jag har inga symptom och har jag det är de säkert inbillade. förra veckans illamående har gått över. hade konstig smak i munnen några dagar men också det har upphört. brösten ömmar inte. jag är inte trött, snarare piggare än vanligt. det sticks och molar lite i nedre delen av magen, men så kanske det alltid är innan mens. men vad vet väl jag, jag brukar inte ha särskilt kraftiga symptom. dessutom är jag inte helt säker varken på livmoderns eller äggstockarnas placering så eventuella känningar kan ändå inte lokaliseras. är nedstämd, irriterad, har dålig hy. ja just det. brukar betyda mens. minns inte hur de var de tidigare fyra gångerna. eller jo, jag minns nog om jag anstränger mig men vet inte om jag vill. då har det kommit en blödning mellan dag 11 och 14. dag 11 är på lördag och följer jag min normala cykel är det också då jag ska ha mens (nej snälla snälla ingen mens den här gången).

så var det med det. nu ska jag ägna ytterligare några dagar åt att försöka låta bli att tänka. hoppas att icke-symptomen visst är symptom, att blödningen uteblir och att vi får ett plus nästa lördag. med tanke på allt vi har gått igenom hittills borde det vara piece of cake.

trist och osorterat

mot all förmodan har dagen förlöpt okej. har lyckats jobba någorlunda fokuserat och nästan inte googlat alls (bara en liten sväng på "ruvardag 6 symptom" men det var typ allt). stresshormonskarusellen i magen har lugnat ner sig. ringde upp kompisen imorse och sa att jag blev ledsen och störd av hennes kommentar. hon kontrade med att det inte är så lätt att säga något alls till mig, eftersom man inte vet hur jag kommer att reagera. gav henne rätt i det, men sa att jag i fortsättningen ska försöka säga till om det är något som verkligen stör mig, och ha överseende med det andra (och ni ba' ååååååååh så moget och jag ba' ja jag veeeeeeeeet). eftersom jag känner mig själv, och vet att jag är en grinig jävel, får vi väl se hur bra jag lyckas med det.

så lite om symptomen också. vilket går fort för jag har typ inga. lite ont i magen kanske, om jag känner efter ordentligt.

måndagar asså. de blir inte roligare än så här.

missriktad välvilja

ur gårdagens telefonsamtal med bästa kompisen (fritt ur minnet):

jag: "vet du vad vi gjorde häromdagen?"
hon: "näääee?"
jag: "vi satte in vårt sista embryo"
hon: "jaha då får du se till att inte vara så stressad nu då"

sedan dess har stresshormonerna varit på topp, jag riktigt känner hur de pumpar ut i kroppen. varför varför varför säger hon en sådan sak? jag veeeeeeeeeeeet att hon förmodligen bara menar väl men med tanke på att jag under de senaste åren tampats med just stress- och utmattningssymptom känns det som en pik (hon har tidigare antytt att skälet till att vi misslyckats vid de förra försöken skulle vara mitt känslomässiga tillstånd). att hon dessutom är läkare gör saken ännu värre, det blir liksom ett mer "definitivt" råd att förhålla sig till. jag vet att jag inte borde bry mig (läkare eller ej, troligen vet jag mer än hon om de här grejerna) men imorse vaknade jag halv sex av att stresshormonerna rusade och hela kroppen var inställd på strid. om jag hade en positiv känsla förra veckan är den helt borta nu; stressen pumpar, tankarna rusar, på jobbet börjar den välbekanta drunkningskänslan åter att infinna sig och mannen är bortrest så även kvällstid är jag utelämnad åt mig själv.

innan telefonsamtalet där stressen slog in har jag ägnat helgen åt målningsterapi, brödbakningsterapi och fårklappningsterapi. jag hoppas att allt det ska överväga, på något sätt.

illa illa

idag mår jag illa. inte blir det bättre av att folk väljer att käka filmjölk på tåget.

människor asså. jag förstår dem inte riktigt.

dagens

idag har jag käkat jättemycket frukt så nu har jag ont i magen.

till middag spenatsoppa med ägg.

matbloggande. känns som min grej va?

säg eeeeeeeeeeeee

jag googlar runt lite slött och konstaterar att e-vitamin tydligen ska vara bra för att hjälpa embryot att fästa. himla bra säger jag som redan har ersatt middagen med avocadomackor, och som nu tänker stoppa i mig en till.

min stash med valnötter på jobbet förresten. även den visade sig lämplig här.

tecken och symptom

så här dagen efter insättning är det lite tidigt att leta fysiska symptom. istället ett solklart tecken: ni vet matchen igår? halvtaskiga odds men som slutade i jubel? en lycklig tilldragelse vars konsekvenser kommer att framgå på riktigt om ganska precis nio månader?

i'm tellin' ya. it's a sign.

kanske ungen ska heta johann sebastian?

jag är inte bara nojig, jag är hispig också. efter dagens besök på kliniken är det bara att konstatera - för vilken gång i ordningen oklart. själva proceduren känner vi så väl till - in, ta en säng, byta om (men hallå? varför inga knästrumpor?), fylla i enkätundersökning eftersom jag alltid (oklart varför) tackar ja till att delta i studier av olika slag. läsa skvaller, ignorera den överfyllda blåsan. barnmorska kommer med barnmorskepraktikant i släptåg. jag frågar om strumporna, hon säger att de bara används vid äggplock. jaha jaha då var jag inte så rutinerad (= hade så bra koll) som jag trodde då (skönt!). skämtar lite om den saken, säger att jag är trött på att komma till dem. nu får det vara nog, liksom. barnmorskan tar på sig oj-vad-jobbigt-det-måste-vara-minen och jag känner redan hur tårarna börjar bränna.

här nånstans är det avsteg från proceduren, så som vi brukar känna till den. små små detaljer, som att vi får ta på handsprit i slussen mellan den mer allmänna delen och laboratoriedelen av kliniken. jag är uppe i varv och alla små förändringar bidrar till det. får komma in till läkaren. vi har träffat henne förut men hon har aldrig tidigare gjort insättningen för oss. läkaren sätter på bach, undrar om det går bra. jag svarar att om det får henne att jobba bättre så är det toppen för mig. benen i vädret och medan läkaren sticker in diverse instrument fortsätter jag skämta (krampaktigt?) med barnmorskor och labbpersonal. meddelar att jag kommer att kissa på mig. omöjligt menar läkaren. jamen, invänder jag, kanske jag spricker då!

embryologen berättar att de har tinat vårt sista embryo och att det ser finfint ut och att hon nu ska ge tillbaka det till mig. jag svarar nånting om att jag vill att hon ska garantera att det blir en bebis. skratt (ja jag är faktiskt lite rolig på riktigt). vi får se det på skärmen. det har åtta celler och ser jättefint ut, det kan till och med jag som lekman bedöma (eh?). jag pratar med barnmorskorna, pratar med min man. frågar varför man inte har strumpor vid återinsättning. läkaren säger att jag måste ligga stilla, vara tyst. bach spelar. plötsligt börjar tårarna rinna.

så jag ligger där och grinar stilla medan läkaren för in vårt sista embryo, det som förhoppningsvis ska bli vår bebis, vårt barn. barnmorskepraktikanten stryker bort en tår från kinden (och då börjar jag så klart grina ännu mer). sedan är det klart, innan jag ens riktigt fattat att de börjat. barnmorskan visar på skärmen, den perfekt fyllda urinblåsan (eller hur läkaren nu uttryckte sig) och där nånstans i livmoderns mörker en ljusglimt som är vårt embryo. jag torkar tårarna och skyller på bach.

så går vi tillbaka in till vilo-/omklädningsrummet och jag ligger ett tag på den smala sjukhusbritsen och låter lite fler tårar rinna. klär på mig, går på toaletten (aaaaaaaaaah), nojar över att embryot ska trilla ut (men det kan inte trilla ut, se instruktionerna från kliniken!), lägger enkäten i en låda och går därifrån, ut från kliniken, ut från sjukhuset, ut i solen. och det är mannen och jag och vårt embryo som förhoppningsvis tänker fästa den här gången. och jag är nojig och hispig men samtidigt lugn och förtröstansfull.

och jag sänder en tacksamhetens tanke till personalen på reproduktionskliniken. läkare, embryolog, barnmorska, barnmorskepraktikant. hur många människor - hundratals, tusentals? - har de inte mött i den här situationen. ändå verkar de bry sig på riktigt om hur det ska gå för oss. och nu när jag tänker på hur embryologen ropade "lycka till!", och hur barnmorskan tog min hand och hon och praktikanten i mun på varandra sa att de verkligen hoppas att det funkar den här gången - ja då trillar tårarna än en gång.

red nails for luck

nu kör vi.

(det som är utanför. jag ska ta bort det. sen)

analysera mera (men inte mig själv for once)

eftersom jag inte kan koncentrera mig på något annat, och definitivt inte på jobbet, kan jag ju fördriva tiden med andra spekulationer istället. exempelvis kring programmet barn till varje pris. (så gott det nu går, ska tilläggas, när ena djuret ligger hopkurad i knät som en hårig liten tjockkorv och hjälper mig hålla nerverna något så när samman). efter tredje avsnittet igår är jag mer och mer övertygad om att jag inte ska fortsätta titta. trots alla svåra frågor som avhandlas förblir de viktigaste obesvarade. framför allt stör jag mig på att det hela verkar så enkelt. som om problematiken kan kokas ner till frågor om biologi (i förra veckan), eller valmöjligheter (igår). klart det är lite smålustigt, som när de visar på det absurda i att välja en man(s spermier) efter några ytliga egenskaper (längd, hårfärg etc.), och läkaren sedan går för att "tina upp han". och det är helt okej, barnlösheten har lustiga/absurda sidor som också måste skildras. men det innebär inte att man får vika för det svåra. igår var det dessutom många saker som jag fann direkt provocerade, exempelvis att de etiska och politiska dimensioner som surrogatmödraskap är förknippade med fortfarande fick stå okommenterade. eller katerina janouch utläggning om rätten att välja kön på barnet. i sammanhanget, i ett program som avhandlar ofrivillig barnlöshet och där hon själv är fembarnsmamma, är det både patetiskt och hänsynslöst att beklaga sig över att de fyra första var pojkar (för det blir väl ändå en konsekvens av hennes ståndpunkt?). var det någonting jag trodde programmet skulle uppmärksamma så är det att det här med "att skaffa barn" inte är så himla enkelt. i en sådan kontext känns det här med barnets kön minst sagt irrelevant.

by the telephone

jag tänker på alla låtar man hört genom åren som handlar om att vänta vid telefonen, på ett samtal man längtar efter men som inte kommer. jag har aldrig hört nån som handlar om att vänta vid telefonen på ett samtal man absolut inte vill ha men som det är 25 procents risk/sannolikhet att det kommer.

jag var nojig igår. idag är jag ett nervvrak.

ännu en from en

när man är i den här branschen - ja jag menar ivf-träsket - tar sig ens förhoppningar lätt absurda utformningar.

imorgon vid den här tiden hoppas jag exempelvis att jag ligger superkissnödig på en brits, med benen i vädret, omgiven av fyra förklädda främlingar och med en kateter (eller vad det nu heter, den där prylen de för upp embryot med) på väg in i livmodern. i en outfit bestående av sjukhusrock och nedkasade knästrumpor.

jag hoppas att jag inte jinxar nånting genom att sätta ord på denna förhoppning.

please?

nojig, jag?

imorse sa mannen att jag absolut inte fick ringa till kliniken och fråga om helgens alkoholintag kan påverka negativt, och om vi ev. borde skjuta upp insättningen.

gissa vad jag gjorde så fort kliniken öppnat för dagen?

jag gillar raka besked och spontana svar. barnmorskans "nejnejnejnejnejnejnej" hör helt klart till den kategorin.

så nu ska jag inte noja över det mer.

däremot finns det ju annat att oroa sig för. vid tidigare insättningar har de exempelvis sagt att de ringer kl. 10 om embryot inte klarar upptiningen. nu kunde hon inte ge några sådana besked, utan om det blir negativt hör de av sig "under förmiddagen".

gissa vad jag ska ägna mig åt kl. 9-12 imorgon? noja kanske?

ja och ponerat att embryot klarar upptiningen och att insättningen går bra. då kommer jag att ägna de kommande två-tre veckorna åt att leta gravvetecken/frånvaron av gravvetecken och vara hispig inför testdagen. noja noja.

ponera att det lyckas, att vi får ett plus. då har jag nio månader av nojor framför mig.

ponera att det lyckas, att vi får ett plus och en bebis. då har jag en livstid av nojor framför mig.

asså förstå mig rätt. jag välkomnar dessa nojor. snälla ge mig livstid.

vi är ju nästan för bra för varandra

asså lyssna på den här: jag står i köket, lagar middag och EFTERRÄTTSpaj med egenpallade äpplen. lyssnar på medierna, om den här applehypen (och jag tänker typ att apple vet jag ju vad det är och hype vet jag ju vad det är men att sätta de två samman, det övergår mitt förstånd). men jag förstår i alla fall att det är en hype och att man ska iphones och ipads och vad det nu vara månde. men mitt främsta fokus är att jag bakar äppelpaj och är den perfektaste underbaraste flickvännen i världen.

då slår det mig. en liten tanke som gått och grott sen fredag förmiddag ganska exakt.

jag vill ha en ipad.

jag vill ha en ipad. och att jag uttrycker något som helst önskemål om någon som helst teknikpryl som inte tillhör livsnödvändigheterna (=mobiltelefon som man kan ringa med) är så ovanligt att det helt enkelt inte händer.

går ut till mannen i vardagsrummet. här blir det ett sidospår där han gissar vad jag önskar mig mest (först barn och sen friska och glada djur) men till slut får jag i alla fall meddela honom min önskan (som i relation till de andra alternativen alltså kommer på tredje plats).

och han: "du vet det där jag sa om att jag redan vet vad du ska få i julklapp?"

och jag (inombords, utombords, vet inte riktigt): iiiiiiiiiiiiiiiiiiihhh

jag lagar middag och bakar efterrättspaj på egenpallade äpplen. han ska tydligen ge mig en ipad i julklapp. jag säger som rubriken. vi är ju nästan för bra för varandra.

vinden har vänt

jag har ju gnällt om det här med rooibosté som ett substitut för såväl kaffe som riktigt té. nu kan jag meddela att vad det gäller uppskattningen av nämnda té är principen samma som den ens föräldrar, mor- och farföräldrar försökte smälla i en när man var liten och gjorde grimaser: "om vinden vänder blir du sån!"

vinden har vänt. nu har jag blitt sån.

damn you brain! (favorit i repris)

asså det här med nojandet. det driver mig till vansinne. i fredags var jag ut med några kolleger. 2,5 öl, jag vill bestämt hävda att det inte är särskilt mycket. igår var jag på teater med mannen, och därefter slöt vi upp med några vänner. 3 glas vin, jag vill bestämt hävda att det inte är särskilt mycket.

idag är ångestnivåerna skyhöga. jag brukar i och för sig ha ångest när jag är bakis, men jag var aldrig full och jag är inte bakis. helt enligt principen att 2,5-3 glas (gånger två kvällar) inte är särskilt mycket. ångesten handlar helt och hållet om alla dessa "om", "men" och "kansken", i relation till (den eventella) återinföringen på tisdag. hur optimerar jag bäst chanserna att vi lyckas den här gången? jag vet inte om jag tror att absolut nykterhet är det enda rimliga. ponerat att jag blir gladare, mer harmonisk och mer avslappnad efter en lagom mängd alkohol tycks det mig som en bättre lösning att dricka just dessa 2,5-3 glas och sen inte tänka mer på den saken.

om det blir ett barn hoppas jag att det ärver mannens lugn, och att nojigheten raderas ut från herediteten.

happy happy

glad gubbe och tid för insättning på tisdag. nu gäller det bara att embryot klarar upptiningen... eftersom jag gillar att leta tecken på alla möjliga och omöjliga ställen tar jag barnmorskans kommentar som ett klart sådant:

hon: "du vet att ni är egenbetalande...?"
jag: "näeee...?"
hon: "ja för ni har ju redan barn?"
jag: "nja, i så fall känner inte jag till dem i alla fall"
hon: "ja då slipper ni betala 9000 i alla fall, det var ju positivt"
jag: "ja och jag tar det som ett tecken, nästa gång jag ringer har vi barn"

kurragömmalekar

men hallå? glada gubben? du skulle ju vara här nu?

damn you brain!

bara en ring, ingen glad gubbe. men nu. börjar jag noja. för jag hade ju alldeles missat det där om att inte kissa fyra timmar innan. och imorse testade jag nog alldeles för tidigt för att det skulle kunna bli utslag. tänker min nojiga hjärna. så glädjen (vilket känns som ett onödigt starkt ord men jag hittar inget bättre) över att det inte blev omslag överskuggas av oro att jag utfört testet fel.

jäkla hjärna. antingen får du fatta att du ska läsa instruktioner innan du ger dig i kast med uppgiften i fråga. eller så får du låta bli att gräma dig över att du inte gör saker enligt manualen alla gånger.

kissanalys och en from förhoppning

i måndags var det ett streck och ett icke-streck.
(ingen lh-stegring där)

igårkväll var det ett streck och ett svagt, svagt streck.
(ingen lh-stegring där)

imorse var det ett streck och ett svagt streck som nästan gått tillbaka till att likna måndagens icke-streck.
(ingen lh-stegring där, men morgonen är i och för sig inte särskilt bra att testa på?)

ikväll hoppas jag på ett streck och ett svagt streck som börjar skärpa till sig. ska testa med finstickorna också, hoppas den glada gubben uteblir.
(ingen lh-stegring, men den börjar närma sig?)

imorgon bitti (om jag testar då) hoppas jag på två streck som börjar likna varandra.
(då jäklar är det nära)

imorgon kväll hoppas jag på två fetingstreck och en glad gubbe.
(då jäklar är vi ready to go!)

på fredag hoppas jag att jag slipper testa mer för roligare kan man ju ha en fredagkväll.
(fredagsmys, eller en öl med kollegerna kanske?)

på måndag hoppas jag att vi får åka in och göra barn.

prata om det

det är mycket man bör prata om. en sak som jag och min man har varit dåliga att prata om är våra drömmar och förhoppningar. hur en graviditet, ett barn, är något vi ser fram emot, längtar efter. hur vi tänker, vad vi hoppas.

helgen ägnade vi åt att prata om det. till stor del på hans initiativ. kanske är det lättare när man är någon annan stans. en annan stad, ett annat land. en situation som inte är hemma. kanske når man varandra på andra sätt då.

så vi har pratat. om hur en eventuell graviditet kan tänkas bli. hur vi ska dela en eventuell föräldraledighet. vilka värderingar som är viktiga i uppfostran av ett eventuellt barn.

vi vet båda att det kanske inte blir så. vi vet inte ens om försöket kommer att lyckas. kanske är det därför vi inte har pratat om det förr. kanske är drömmarna för sköra för att artikuleras. kanske går de sönder om man så mycket som andas. kanske är det dumt att prata om något som ändå inte blir. bygga förhoppningar som kommer att krossas.

men oavsett om det vi pratade om blir verklighet eller ej så har vi pratat om det, och pratet har gjort någonting. vi har blivit starkare, kommit varandra närmare. och även om det eventuella försöket slutar i sorg så känner jag mig, nu i denna stund, trygg i att dela den med honom.

det enda vi inte pratade om var eventuella namn till vårt eventuella barn. mannen vägrade. det bråket, menade han bestämt, ska vi starta i vecka 13.

men, men, vad är nu detta?

top model OCH desperate samma kväll?

jag som tänkte att jag skulle vara duktig och jobba undan lite.

nu tänker jag inte det längre.

strategisk gravveplanering?

mitt i allt det positiva tänkandet slår det mig att jag kanske är för naiv. jag har inte ens tänkt tanken att köra privat innan vi är färdiga med våra landstingsfinansierade försök. nu verkar vi bo i ett bra landsting, inga köer, blir inte skickade till andra kliniker, tre fulla försök + eventuella frysåterföringar. så varför kolla på alternativ då? men nu slår det mig. om denna insättning misslyckas, då har vi gjort fem stycken. och där nånstans går väl gränsen för hur många man får ha gjort för att köpa trepack? alltså borde man kanske vara strategisk (och pessimistisk) och ha det tredje landstingsfinansierade som sista utväg? (fast det får man väl inte prata högt om, har också fått intrycket av att vissa landsting straffar ut en om man gått privat).

herre min je. varför börjar jag tänka på detta två dagar innan förväntat omslag på stickan? kan det vara så att jag mitt i mitt upplevda lugn ändå är en aning nervös?

att deffa, eller tvärtom

idag är det tydligen kanelbullens dag. själv behöver jag inga fåniga ursäkter för att börja dagen med fika. jag tänker att jag ligger i hårdträning i att njuta och slappna av. så. förlade förmiddagens arbete till ett kafé. vaniljbulle och té med parfymdoft. lägg lite oktobersol på det och till och med jobbpapper känns som njutbar(-eller-åtminstone-helt-okej) läsning.

det nya som är nu, som är bra

när det vände vet jag inte riktigt. jag vet inte vad som är "före", vad som är "efter". före och efter vad förresten? jag vet bara att nu är det någonting nytt, och det är bra. alla bråk, parterapin, uppbrottet som var så nära... var det verkligen vi? och om det var vi, i vilket liv då? inte det vi lever nu åtminstone.

veckoslutsresan. han och jag och en främmande stad. hand i hand, nästan hela tiden. irrat planlöst, tillbringat timmar på kaféer, druckit bubbel klockan mitt på dan. strosat genom mysbelysta gränder, ätit sena middagar på pittoreska restauranger. pratat med varandra. varit tysta tillsammans.

på tisdag börjar jag att testa med stickorna. eftersom jag är lite vidskeplig borde jag inte skriva detta. vill inte jinxa, vill inte vända livets jävlighet mot mig igen. men som jag sa till mannen: om embryot överlever upptiningen. då tror jag att det kommer att funka den här gången.

jag tror på det. kanske för att jag på allvar vågar tro på oss nu.