jag är inte bara nojig, jag är hispig också. efter dagens besök på kliniken är det bara att konstatera - för vilken gång i ordningen oklart. själva proceduren känner vi så väl till - in, ta en säng, byta om (men hallå? varför inga knästrumpor?), fylla i enkätundersökning eftersom jag alltid (oklart varför) tackar ja till att delta i studier av olika slag. läsa skvaller, ignorera den överfyllda blåsan. barnmorska kommer med barnmorskepraktikant i släptåg. jag frågar om strumporna, hon säger att de bara används vid äggplock. jaha jaha då var jag inte så rutinerad (= hade så bra koll) som jag trodde då (skönt!). skämtar lite om den saken, säger att jag är trött på att komma till dem. nu får det vara nog, liksom. barnmorskan tar på sig oj-vad-jobbigt-det-måste-vara-minen och jag känner redan hur tårarna börjar bränna.
här nånstans är det avsteg från proceduren, så som vi brukar känna till den. små små detaljer, som att vi får ta på handsprit i slussen mellan den mer allmänna delen och laboratoriedelen av kliniken. jag är uppe i varv och alla små förändringar bidrar till det. får komma in till läkaren. vi har träffat henne förut men hon har aldrig tidigare gjort insättningen för oss. läkaren sätter på bach, undrar om det går bra. jag svarar att om det får henne att jobba bättre så är det toppen för mig. benen i vädret och medan läkaren sticker in diverse instrument fortsätter jag skämta (krampaktigt?) med barnmorskor och labbpersonal. meddelar att jag kommer att kissa på mig. omöjligt menar läkaren. jamen, invänder jag, kanske jag spricker då!
embryologen berättar att de har tinat vårt sista embryo och att det ser finfint ut och att hon nu ska ge tillbaka det till mig. jag svarar nånting om att jag vill att hon ska garantera att det blir en bebis. skratt (ja jag är faktiskt lite rolig på riktigt). vi får se det på skärmen. det har åtta celler och ser jättefint ut, det kan till och med jag som lekman bedöma (eh?). jag pratar med barnmorskorna, pratar med min man. frågar varför man inte har strumpor vid återinsättning. läkaren säger att jag måste ligga stilla, vara tyst. bach spelar. plötsligt börjar tårarna rinna.
så jag ligger där och grinar stilla medan läkaren för in vårt sista embryo, det som förhoppningsvis ska bli vår bebis, vårt barn. barnmorskepraktikanten stryker bort en tår från kinden (och då börjar jag så klart grina ännu mer). sedan är det klart, innan jag ens riktigt fattat att de börjat. barnmorskan visar på skärmen, den perfekt fyllda urinblåsan (eller hur läkaren nu uttryckte sig) och där nånstans i livmoderns mörker en ljusglimt som är vårt embryo. jag torkar tårarna och skyller på bach.
så går vi tillbaka in till vilo-/omklädningsrummet och jag ligger ett tag på den smala sjukhusbritsen och låter lite fler tårar rinna. klär på mig, går på toaletten (aaaaaaaaaah), nojar över att embryot ska trilla ut (men det kan inte trilla ut, se instruktionerna från kliniken!), lägger enkäten i en låda och går därifrån, ut från kliniken, ut från sjukhuset, ut i solen. och det är mannen och jag och vårt embryo som förhoppningsvis tänker fästa den här gången. och jag är nojig och hispig men samtidigt lugn och förtröstansfull.
och jag sänder en tacksamhetens tanke till personalen på reproduktionskliniken. läkare, embryolog, barnmorska, barnmorskepraktikant. hur många människor - hundratals, tusentals? - har de inte mött i den här situationen. ändå verkar de bry sig på riktigt om hur det ska gå för oss. och nu när jag tänker på hur embryologen ropade "lycka till!", och hur barnmorskan tog min hand och hon och praktikanten i mun på varandra sa att de verkligen hoppas att det funkar den här gången - ja då trillar tårarna än en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar