det är mycket man bör prata om. en sak som jag och min man har varit dåliga att prata om är våra drömmar och förhoppningar. hur en graviditet, ett barn, är något vi ser fram emot, längtar efter. hur vi tänker, vad vi hoppas.
helgen ägnade vi åt att prata om det. till stor del på hans initiativ. kanske är det lättare när man är någon annan stans. en annan stad, ett annat land. en situation som inte är hemma. kanske når man varandra på andra sätt då.
så vi har pratat. om hur en eventuell graviditet kan tänkas bli. hur vi ska dela en eventuell föräldraledighet. vilka värderingar som är viktiga i uppfostran av ett eventuellt barn.
vi vet båda att det kanske inte blir så. vi vet inte ens om försöket kommer att lyckas. kanske är det därför vi inte har pratat om det förr. kanske är drömmarna för sköra för att artikuleras. kanske går de sönder om man så mycket som andas. kanske är det dumt att prata om något som ändå inte blir. bygga förhoppningar som kommer att krossas.
men oavsett om det vi pratade om blir verklighet eller ej så har vi pratat om det, och pratet har gjort någonting. vi har blivit starkare, kommit varandra närmare. och även om det eventuella försöket slutar i sorg så känner jag mig, nu i denna stund, trygg i att dela den med honom.
det enda vi inte pratade om var eventuella namn till vårt eventuella barn. mannen vägrade. det bråket, menade han bestämt, ska vi starta i vecka 13.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar