det är lustigt det där med livet. först känns allt som nån form av stiltje, men så händer saker och då händer allt på en gång. och medan det händer är man för upptagen med att jobba för att hinna reflektera och än mindre rapportera om det. onekligen lustigt det där.
dessutom är man så van vid att gå omkring och tycka att allt är dåligt att man knappt ens märker sånt som är bra (get so used to being sad liksom... där vaknade det 17-åriga broder daniel-fanset i mig till liv). men på sistone har en del bra saker hänt. sånt vars effekter inte riktigt syns nu, men förhoppningsvis i det långa loppet.
till de omedelbart positiva sakerna hör att jag har pratat ut med bästa kompisen, i ett tårfyllt samtal som nästan fick henne att köra av vägen. men nu har vi i alla fall rett ut missförstånd och klarat upp flera års lager av gammalt groll. lättnaden är obeskrivlig.
så har jag fått förlängt kontrakt på jobbet. också en lättnad, av flera skäl.
så hade vi äntligen ett positivt besök på kliniken. positivt som i att vi inte gick därifrån och tyckte att läkaren var oprofessionell/konstig/flummig/disträ/distanserad/stressad/you name it. tvärtom var hon tydlig och rak och gick igenom vår historik punkt för punkt. en del snack om mina cellförändringar (det var i och för sig oväntat, själv har jag inte tänkt på dem sedan jag fick besked om normala värden i våras), min arbetssituation, utmattningsdepressionen och så vidare. inget särskilt, bara avcheckning. så rutinhälsofrågorna och äntligen kunde jag ärligt svara att jag hade slutat röka (fast som läkaren också påpekade, en cigg då och då gör ingen rökare. kanske ett skäl till att jag gillade henne? hmm...). ska undvika att gå ner i vikt och ta det varligt med koffeinet (vilket jag ju redan gör, har dessutom börjat med koffeinfritt kaffe och känner mig som en riktig tönt), motionera, sova bra, få frisk luft, inte bli asket (se där, ett till skäl att jag gillar henne, hon tyckte vår julplan med skumpa i jacuzzin lät utmärkt). standardrekommendationerna med andra ord. ingenting särskilt, inga konstigheter.
så detta är planen: vi kör igen efter nyår, korta metoden. sprutstart med januarimensen, menopur och orgaultran. planerat äggplock v. 7. och sen en bebis i november. ja alltså så långt kan vi inte planera men vi hoppas ju i alla fall.
men det är klart att det är nervöst, vi vet ju av erfarenhet att det inte finns några garantier. allt känns bra, allt ser bra ut, men det garanterar fortfarande ingenting.
men det som var så himla skönt. att läkaren inte ens antydde att vi borde börja fundera över alternativ. att hon verkade så övertygad om att det skulle funka. och att hon, på min direkta fråga, tog tag om mina axlar och svarade nånting som jag tyvärr har förträngt men som bara, bara, andades övertygelse och optimism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar