året som var 3

så blev det sommar. jag var tillbaka på jobb på heltid, rejält stärkt av några professionella framgångar. under semesterns roadtrip hann mannen och jag med en hel del av det snack vi tenderar att dra oss för i vardagen: farhågor och förhoppningar inför framtiden, och vår respektive inställning till det fortsatta ivf:andet. sedan for jag utomlands med en kompis, och hade en härligt lågintensiv cityvecka där alla möjligheter liksom kändes öppna. det var aldrig något uttalat, men en dryg vecka isär gjorde även gott för mig och mannen. när jag kom hem var vi inne på samma spår igen: det är vi. vi är tillsammans. vi älskar varandra. vi ska återigen ta upp försöken att bli föräldrar.

samtidigt krackelerade världen omkring oss. jag tänker så klart på utöya, det obegripliga fasansfulla. också i den "lilla" världen var det en hel del turbulens och sorg. två nära kompispar separerade.