andra dagen på jobbet, lunch med två kollegor. den ena sitter med mobilen i handen och använder andra armen som stöd. inget konstigt egentligen. men jag ser på gesten, kroppsspråket. vet omedelbart att hon är på smällen.
efteråt frågar jag andra kollegan. får bekräftat. men det är tidigt, så tidigt att det inte syns, att det fortfarande är hemligt. vi snackar fyra-fem veckor.
ändå såg jag, visste jag.
det stör mig. jag trodde att jag hade ägnat sommaren åt att rensa systemet från dessa tankar. fokusera framåt, på övriga delar av livet. inte tolka tecken, inte se det hos alla andra.
ikväll middag med mannens familj. med svägerskan, som jag inte träffat på ett halvår. när de var hemma hos oss och bara tjatade om barn och graviditeter. irritationen ligger redan i kroppen.
jag trodde att jag hade ägnat sommaren åt att rensa systemet, komma över min värsta irritation, bitterhet och ilska. dessutom har jobbet tidigare varit en fredad zon, fri från gravida magar. nu kommer jag varje dag i sju-åtta månader se en som växer. jag är så klart glad för hennes skull. för egen del känns det som jag snubblar tillbaka i riktning mot hålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar