moderskap och modersmyt

först vill jag säga att jag på intet vis har tänkt färdigt kring dessa frågor. sen vill jag säga att detta inlägg på intet vis är ett försök till recension. men. häromdagen läste jag en liten bok som jag intresserat mig för ett tag nu. patricia lorenzoni, mama dolly, fick upp ögonen för den när den recenserades i svenskan och dn tidigare i vintras. med "liten" menar jag formatet, och sidantalet: 129 sidor, det klämmer man på två timmar i sällskap med ett eller två glas vin. innehållet är emellertid allt annat än litet. lorenzoni är idéhistoriker och boken - fritt sammanfattat av baksidestexten - är en kulturhistoriskt, personligt färgad betraktelse av moderskapet/modersmyten under de senaste 2000 åren. om kvinnor som blir med barn, föder barn, dödar barn, sörjer barn, adopterar barn, desperat försöker bli med barn, lika desperat försöker undvika att bli med barn. och ja, kanske är 129 sidor i kortaste laget för att kunna behandla denna typ av frågor, eller så är det lilla formatet helt nödvändigt. jag vet inte.

på sätt och vis är det sånt man funderat över hela livet. eller åtminstone varit tvungen att förhålla sig till. även om man kanske inte fattade det när man skaffade p-piller för sisådär 15 år sedan. för mig har barn aldrig varit en självklarhet. med detta menar jag att jag inte "alltid" har "vetat" att jag ska eller vill ha några. det har inte funnits med i den självklara livsplaneringen. jag minns fortfarande en situation för tio år sedan, då jag snäste åt en äldre väninna som inte kunde sluta prata om hur kul det skulle bli när jag fick barn. till slut fick jag nog: "men xx, jag kanske inte ens kan få barn, då kommer du ångra att du tjatat så mycket om det". så kan man säga, med tjugoåringens kaxighet.

två gånger gråter jag, ordentligt. när jag läser kapitlet om bortbytingarna, trollen, och lorenzoni diskuterar detta i relation till adoption och möjligheten att älska ett barn som inte är "ens eget" kött och blod. smaka på detta:

Kanske ska man tolka bortbytingstemat som så, att trollen genom dessa barnrockader söker öppna människors sinnen och hjärtan för en kärlek som överskrider gränser; mellan troll och människa, mellan natt och dag, mellan skog och bebyggelse. Men i sådana fall är människorna hopplöst obildbara. De vägrar knyta an till de stackars trollungarna. I människornas värld blandar man inte äpplen och päron, och inte heller blandar man troll och människor hur som helst. Människor vill älska det som är lätt att älska. 
    Och trollbarn bjuder motstånd.
    En av vår kulturs allra farligaste illusioner är den om kärleken som inte kräver arbete. 


det är vackert, och det rör samtidigt vid ömma punkter. för det går ju inte att bortse från att adoption i de allra flesta fall förutsätter någon form av förlust, antingen i form av dödsfall eller för att nån av andra skäl tvingats lämna bort sitt barn. det gäller inte bara adoption, utan även det andra. som med ivf. det handlar inte bara om min personliga barnlängtan utan är, i ett större perspektiv, en historia om politik, ras, klass och kön. en brutal - men sann - formulering: Medan den övre medelklassens kvinnor våndas inför fertilitetsläkarens dom, lever stora delar av världens underklass med den oönskade graviditetens hemsökelse. en påminnelse om att man - trots allt - är privilegierad.
andra gråten kommer mot slutet, när hon återkommer till sin egen barnlängtan, och de nyligen påbörjade (och, som jag förstår det, hittills misslyckade) försöken. om rädslan som jag själv levt under och försökt förhålla mig till i drygt tre år nu:

För vad gör man om man väl börjat försöka, och det ändå inte går?

för mig sammanfattar meningen hur en önskan, en längtan, en strävan inte kan göras ogjord.

kanske har jag gjort många upprörda nu, inte minst genom att skriva det där om adoption. men. här är också ett problem, som jag tycker är centralt (och som jag nog rört vid i tidigare inlägg). det är ju ändå vi som drabbats av/kämpar mot barnlöshet som i första hand förväntas och uppmanas fundera över dessa frågor: huruvida det är moralistiskt rätt att, med hjälp av moderna reproduktionstekniker, försöka få barn "till varje pris", huruvida man inte kan "adoptera istället" eller - omvänt - huruvida det är "rätt" med adoption. detta medan den stora majoriteten kan fortsätta leva och reproducera modersmyten, ta det biologiska och genetiska föräldraskapet som en självklarhet. få saker gör mig så provocerad som den "dräpande" (eh, nej, snarare oreflekterade) kommentaren att det inte är någon "mänsklig rättighet" att få barn.

(sen kan man fundera lite över fn:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 16.3, som paradoxalt nog både stärker min hållning OCH är någonting som kanske bör problematiseras: "familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.")
---
uppdatering/förtydligande: för säkerhets skull vill jag understryka att det där med trollbarn och adoption INTE innebär några övriga liknelser från min sida. nu tror jag inte att någon skulle missförstå på det viset, men jag vill ändå klargöra det.