vi kör utan inbördes ordning va?
eternal sunshine on the spotless mind. för att: men åh så vacker och åh så sorglig! scenen när de är under lakanen och solen skiner och gör allt till guld... jag kvider inombords (och gråter ofta utombords). tänker att trots all smärta som ligger i uppbrott så finns det också något vacker i det. det gör ännu ondare, men tröstar samtidigt lite.
dead poets society. för att: första film som gjorde större intryck. kär i robert sean leonard ever since.
batman: the dark knight. för att: jokern! inledande bankrånscenen! pennscenen! sjuksysterscenen! och så det där om att vara hund som springer efter bilar... ljuvlig galenskap!
reservoir dogs. för att: snygg. cool. våldsam.
amelie från montmartre. för att: estetiskt tilltalande, puttrigt söt.
livet är underbart. för att: buongiorno principessa!!! och för att den också handlar om hur skönhet mot alla odds kan finnas i det hemska.
fucking åmål. för att: såg om nyligen och blev helt överväldigad. den är ju banne mig genial.
juno. för att: ellen page, michael cera, allison janney. gillar även stuket, lite serieinspirerat sådär (valde mellan denna och ghost world)
nightmare before christmas. för att: det är tecknat, och det är tim burton!
the usual suspects. för att: oklart, har inte sett den på länge men såg ändå till att knipa åt mig den i bodelningen. så uppenbarligen är det en film som jag vill ha mer av. alternativet var fargo.
lördag 3 november 2012
fredag 2 november 2012
dag 1: fakta om mig själv
ok, så då börjar vi väl då
1. jag har bra lokalsinne och är grym på att läsa kartor. det finns dock ställen där mitt interna navigeringssystem helt havererar. typ på kungsholmen.
2. jag är objektivt skitrolig, och faktiskt ännu skojigare i tal än i skrift. observera att detta är helt sant.
3. jag älskar djur så till den grad att finns det en hund/katt/råtta/etc. och en människa i rummet så kommer jag garanterat att ägna djuret större uppmärksamhet. däremot tycker jag att bilder på söta/skojiga/etc. djur, eller filmklipp på djur som gör motsvarande saker, är av begränsat underhållningvärde. tittar heller inte särskilt mycket på djurprogram.
4. jag är lättdistraherad och en mästare på prokrastinering.
5. när jag skriver detta (kl. 20.35) är jag typ fortfarande berusad sen igårkväll...
6. jag blir bara snyggare ju äldre jag blir. det bådar gott inför framtiden.
7. jag har varit vegetarian sedan jag var 14.
8. jag gillar ord, och ordvändor.
9. av allt man kan gå igång på politiskt har jag av oklar anledning ett särskilt intresse för bostadspolitik och stadsplanering.
10. jag trodde att jag hade bra fantasi och gärna berättar om mig själv, men hade skitsvårt att göra den här listan. mkt glad att jag är på punkt 10 nu.
1. jag har bra lokalsinne och är grym på att läsa kartor. det finns dock ställen där mitt interna navigeringssystem helt havererar. typ på kungsholmen.
2. jag är objektivt skitrolig, och faktiskt ännu skojigare i tal än i skrift. observera att detta är helt sant.
3. jag älskar djur så till den grad att finns det en hund/katt/råtta/etc. och en människa i rummet så kommer jag garanterat att ägna djuret större uppmärksamhet. däremot tycker jag att bilder på söta/skojiga/etc. djur, eller filmklipp på djur som gör motsvarande saker, är av begränsat underhållningvärde. tittar heller inte särskilt mycket på djurprogram.
4. jag är lättdistraherad och en mästare på prokrastinering.
5. när jag skriver detta (kl. 20.35) är jag typ fortfarande berusad sen igårkväll...
6. jag blir bara snyggare ju äldre jag blir. det bådar gott inför framtiden.
7. jag har varit vegetarian sedan jag var 14.
8. jag gillar ord, och ordvändor.
9. av allt man kan gå igång på politiskt har jag av oklar anledning ett särskilt intresse för bostadspolitik och stadsplanering.
10. jag trodde att jag hade bra fantasi och gärna berättar om mig själv, men hade skitsvårt att göra den här listan. mkt glad att jag är på punkt 10 nu.
nåt att blogga om
inte för att jag har tid med att blogga nu egentligen, eftersom jag har fullt upp med en stor deadline. men jag tänker att jag ska försöka mjukstarta med något och hakar därför på det listande som jag hittade på den här fina bloggen. så får vi väl se om jag lyckas/hinner genomföra det dag för dag.
TOPP 10-UTMANING
Dag 1- 10 fakta om mig själv.
Dag 2- 10 favoritfilmer
Dag 3- 10 favoritserier
Dag 4- 10 konstigaste raggningsrepliker jag hört.
Dag 5- 10 bästa konserter jag sett
Dag 6- 10 favoriträtter
Dag 7- 10 favoritdrycker
Dag 8- 10 favoritsnacks
Dag 9- 10 favoritböcker
Dag 10- 10 favorittidningar
Dag 11- 10 manliga favoritskådisar
Dag 12- 10 kvinnliga favoritskådisar
Dag 13- 10 kändiscrushar
Dag 14- 10 favoritband/sångare
Dag 15- 10 fiktiva favoritkaraktärer
Dag 16- 10 favoritsånger just nu
Dag 17- 10 saker jag ville bli när jag var liten
Dag 18- 10 favoritpyssel
Dag 19- 10 saker jag inte kan gå ut utan
Dag 20- 10 saker jag måste göra innan jag dör
Dag 21- 10 internetsidor jag ofta besöker
Dag 22- 10 heta fysiska saker på en eventuell partner
Dag 23- 10 heta egenskaper på en eventuell partner
Dag 24- 10 favoritspel
Dag 25- 10 saker jag gör när jag har tråkigt
Dag 26- 10 saker jag älskar med mig själv
Dag 27- 10 saker jag önskar att jag kunde förändra
Dag 28- 10 saker jag ångrar
Dag 29- 10 önskningar
Dag 30- 10 ställen jag vill åka till
TOPP 10-UTMANING
Dag 1- 10 fakta om mig själv.
Dag 2- 10 favoritfilmer
Dag 3- 10 favoritserier
Dag 4- 10 konstigaste raggningsrepliker jag hört.
Dag 5- 10 bästa konserter jag sett
Dag 6- 10 favoriträtter
Dag 7- 10 favoritdrycker
Dag 8- 10 favoritsnacks
Dag 9- 10 favoritböcker
Dag 10- 10 favorittidningar
Dag 11- 10 manliga favoritskådisar
Dag 12- 10 kvinnliga favoritskådisar
Dag 13- 10 kändiscrushar
Dag 14- 10 favoritband/sångare
Dag 15- 10 fiktiva favoritkaraktärer
Dag 16- 10 favoritsånger just nu
Dag 17- 10 saker jag ville bli när jag var liten
Dag 18- 10 favoritpyssel
Dag 19- 10 saker jag inte kan gå ut utan
Dag 20- 10 saker jag måste göra innan jag dör
Dag 21- 10 internetsidor jag ofta besöker
Dag 22- 10 heta fysiska saker på en eventuell partner
Dag 23- 10 heta egenskaper på en eventuell partner
Dag 24- 10 favoritspel
Dag 25- 10 saker jag gör när jag har tråkigt
Dag 26- 10 saker jag älskar med mig själv
Dag 27- 10 saker jag önskar att jag kunde förändra
Dag 28- 10 saker jag ångrar
Dag 29- 10 önskningar
Dag 30- 10 ställen jag vill åka till
onsdag 31 oktober 2012
back to bloggen
försiktigt tänkte jag börja ta mig tillbaka till den öppna bloggen. jag har mina skäl som jag ska delge er vid tillfälle. tills vidare får ni nöja er med ett inlägg som jag skrev i våras men aldrig publicerade. jag minns att jag reflektrade över det då, det lätt absurda i att läsa en bok om moderskap och modersmyter under de omständigheterna. men. jag läste inlägget och känner att jag kan stå för det. fortfarande. även om jag funderar på att läsa boken igen.
som ni som följt mig ett tag kanske har förstått är jag på en annan plats i livet nu. det betyder inte att de frågor jag brottats med så länge är mindre viktiga. jag måste bara börja betrakta dem ur ett annat perspektiv.
jag tror att bloggen kommer handla ungefär om det.
som ni som följt mig ett tag kanske har förstått är jag på en annan plats i livet nu. det betyder inte att de frågor jag brottats med så länge är mindre viktiga. jag måste bara börja betrakta dem ur ett annat perspektiv.
jag tror att bloggen kommer handla ungefär om det.
moderskap och modersmyt
först vill jag säga att jag på intet vis har tänkt färdigt kring dessa frågor. sen vill jag säga att detta inlägg på intet vis är ett försök till recension. men. häromdagen läste jag en liten bok som jag intresserat mig för ett tag nu. patricia lorenzoni, mama dolly, fick upp ögonen för den när den recenserades i svenskan och dn tidigare i vintras. med "liten" menar jag formatet, och sidantalet: 129 sidor, det klämmer man på två timmar i sällskap med ett eller två glas vin. innehållet är emellertid allt annat än litet. lorenzoni är idéhistoriker och boken - fritt sammanfattat av baksidestexten - är en kulturhistoriskt, personligt färgad betraktelse av moderskapet/modersmyten under de senaste 2000 åren. om kvinnor som blir med barn, föder barn, dödar barn, sörjer barn, adopterar barn, desperat försöker bli med barn, lika desperat försöker undvika att bli med barn. och ja, kanske är 129 sidor i kortaste laget för att kunna behandla denna typ av frågor, eller så är det lilla formatet helt nödvändigt. jag vet inte.
på sätt och vis är det sånt man funderat över hela livet. eller åtminstone varit tvungen att förhålla sig till. även om man kanske inte fattade det när man skaffade p-piller för sisådär 15 år sedan. för mig har barn aldrig varit en självklarhet. med detta menar jag att jag inte "alltid" har "vetat" att jag ska eller vill ha några. det har inte funnits med i den självklara livsplaneringen. jag minns fortfarande en situation för tio år sedan, då jag snäste åt en äldre väninna som inte kunde sluta prata om hur kul det skulle bli när jag fick barn. till slut fick jag nog: "men xx, jag kanske inte ens kan få barn, då kommer du ångra att du tjatat så mycket om det". så kan man säga, med tjugoåringens kaxighet.
två gånger gråter jag, ordentligt. när jag läser kapitlet om bortbytingarna, trollen, och lorenzoni diskuterar detta i relation till adoption och möjligheten att älska ett barn som inte är "ens eget" kött och blod. smaka på detta:
Kanske ska man tolka bortbytingstemat som så, att trollen genom dessa barnrockader söker öppna människors sinnen och hjärtan för en kärlek som överskrider gränser; mellan troll och människa, mellan natt och dag, mellan skog och bebyggelse. Men i sådana fall är människorna hopplöst obildbara. De vägrar knyta an till de stackars trollungarna. I människornas värld blandar man inte äpplen och päron, och inte heller blandar man troll och människor hur som helst. Människor vill älska det som är lätt att älska.
Och trollbarn bjuder motstånd.
En av vår kulturs allra farligaste illusioner är den om kärleken som inte kräver arbete.
det är vackert, och det rör samtidigt vid ömma punkter. för det går ju inte att bortse från att adoption i de allra flesta fall förutsätter någon form av förlust, antingen i form av dödsfall eller för att nån av andra skäl tvingats lämna bort sitt barn. det gäller inte bara adoption, utan även det andra. som med ivf. det handlar inte bara om min personliga barnlängtan utan är, i ett större perspektiv, en historia om politik, ras, klass och kön. en brutal - men sann - formulering: Medan den övre medelklassens kvinnor våndas inför fertilitetsläkarens dom, lever stora delar av världens underklass med den oönskade graviditetens hemsökelse. en påminnelse om att man - trots allt - är privilegierad.
andra gråten kommer mot slutet, när hon återkommer till sin egen barnlängtan, och de nyligen påbörjade (och, som jag förstår det, hittills misslyckade) försöken. om rädslan som jag själv levt under och försökt förhålla mig till i drygt tre år nu:
För vad gör man om man väl börjat försöka, och det ändå inte går?
för mig sammanfattar meningen hur en önskan, en längtan, en strävan inte kan göras ogjord.
kanske har jag gjort många upprörda nu, inte minst genom att skriva det där om adoption. men. här är också ett problem, som jag tycker är centralt (och som jag nog rört vid i tidigare inlägg). det är ju ändå vi som drabbats av/kämpar mot barnlöshet som i första hand förväntas och uppmanas fundera över dessa frågor: huruvida det är moralistiskt rätt att, med hjälp av moderna reproduktionstekniker, försöka få barn "till varje pris", huruvida man inte kan "adoptera istället" eller - omvänt - huruvida det är "rätt" med adoption. detta medan den stora majoriteten kan fortsätta leva och reproducera modersmyten, ta det biologiska och genetiska föräldraskapet som en självklarhet. få saker gör mig så provocerad som den "dräpande" (eh, nej, snarare oreflekterade) kommentaren att det inte är någon "mänsklig rättighet" att få barn.
(sen kan man fundera lite över fn:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 16.3, som paradoxalt nog både stärker min hållning OCH är någonting som kanske bör problematiseras: "familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.")
---
uppdatering/förtydligande: för säkerhets skull vill jag understryka att det där med trollbarn och adoption INTE innebär några övriga liknelser från min sida. nu tror jag inte att någon skulle missförstå på det viset, men jag vill ändå klargöra det.
på sätt och vis är det sånt man funderat över hela livet. eller åtminstone varit tvungen att förhålla sig till. även om man kanske inte fattade det när man skaffade p-piller för sisådär 15 år sedan. för mig har barn aldrig varit en självklarhet. med detta menar jag att jag inte "alltid" har "vetat" att jag ska eller vill ha några. det har inte funnits med i den självklara livsplaneringen. jag minns fortfarande en situation för tio år sedan, då jag snäste åt en äldre väninna som inte kunde sluta prata om hur kul det skulle bli när jag fick barn. till slut fick jag nog: "men xx, jag kanske inte ens kan få barn, då kommer du ångra att du tjatat så mycket om det". så kan man säga, med tjugoåringens kaxighet.
två gånger gråter jag, ordentligt. när jag läser kapitlet om bortbytingarna, trollen, och lorenzoni diskuterar detta i relation till adoption och möjligheten att älska ett barn som inte är "ens eget" kött och blod. smaka på detta:
Kanske ska man tolka bortbytingstemat som så, att trollen genom dessa barnrockader söker öppna människors sinnen och hjärtan för en kärlek som överskrider gränser; mellan troll och människa, mellan natt och dag, mellan skog och bebyggelse. Men i sådana fall är människorna hopplöst obildbara. De vägrar knyta an till de stackars trollungarna. I människornas värld blandar man inte äpplen och päron, och inte heller blandar man troll och människor hur som helst. Människor vill älska det som är lätt att älska.
Och trollbarn bjuder motstånd.
En av vår kulturs allra farligaste illusioner är den om kärleken som inte kräver arbete.
det är vackert, och det rör samtidigt vid ömma punkter. för det går ju inte att bortse från att adoption i de allra flesta fall förutsätter någon form av förlust, antingen i form av dödsfall eller för att nån av andra skäl tvingats lämna bort sitt barn. det gäller inte bara adoption, utan även det andra. som med ivf. det handlar inte bara om min personliga barnlängtan utan är, i ett större perspektiv, en historia om politik, ras, klass och kön. en brutal - men sann - formulering: Medan den övre medelklassens kvinnor våndas inför fertilitetsläkarens dom, lever stora delar av världens underklass med den oönskade graviditetens hemsökelse. en påminnelse om att man - trots allt - är privilegierad.
andra gråten kommer mot slutet, när hon återkommer till sin egen barnlängtan, och de nyligen påbörjade (och, som jag förstår det, hittills misslyckade) försöken. om rädslan som jag själv levt under och försökt förhålla mig till i drygt tre år nu:
För vad gör man om man väl börjat försöka, och det ändå inte går?
för mig sammanfattar meningen hur en önskan, en längtan, en strävan inte kan göras ogjord.
kanske har jag gjort många upprörda nu, inte minst genom att skriva det där om adoption. men. här är också ett problem, som jag tycker är centralt (och som jag nog rört vid i tidigare inlägg). det är ju ändå vi som drabbats av/kämpar mot barnlöshet som i första hand förväntas och uppmanas fundera över dessa frågor: huruvida det är moralistiskt rätt att, med hjälp av moderna reproduktionstekniker, försöka få barn "till varje pris", huruvida man inte kan "adoptera istället" eller - omvänt - huruvida det är "rätt" med adoption. detta medan den stora majoriteten kan fortsätta leva och reproducera modersmyten, ta det biologiska och genetiska föräldraskapet som en självklarhet. få saker gör mig så provocerad som den "dräpande" (eh, nej, snarare oreflekterade) kommentaren att det inte är någon "mänsklig rättighet" att få barn.
(sen kan man fundera lite över fn:s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 16.3, som paradoxalt nog både stärker min hållning OCH är någonting som kanske bör problematiseras: "familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.")
---
uppdatering/förtydligande: för säkerhets skull vill jag understryka att det där med trollbarn och adoption INTE innebär några övriga liknelser från min sida. nu tror jag inte att någon skulle missförstå på det viset, men jag vill ändå klargöra det.
tisdag 30 oktober 2012
ett litet test, och kanske ett litet försök att få bekräftelse
om jag återvänder till livet, som i återvänder till den öppna bloggen...
...blir det ackompanjerat av era jubelrop då?
söndag 1 juli 2012
hör upp, hör upp!
ni lyssnar väl på det här idag? om länken inte funkar så är det alltså sommarpratet med klara zimmergren, återfinns på sveriges radios hemsida.
ni som minns intervjun i dn från i våras anar kanske vad det handlar om. en hint är annars att jag har legat på soffan och grinat i en timme.
med detta vänder jag åter till min självvalda isolering. ha en fortsatt bra sommar hörrni!
(ps. länken funkar inte. ds.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)