störd

jag tror jag ska lägga ner det här med facebook och bara köra på denna heloffentliga men samtidigt smygskrivna dagbok istället.

om inte annat för att slippa interagera med folk. slippa få veta oönskade saker om andra männskor.

med "folk" avser jag alltså vänner och bekanta. med "andra människor" samma sak.

kort sagt människor man faktiskt känner, eller i alla fall har träffat (har bara en okänding bland fbvännerna, men den är jag å andra sidan rätt stolt över).

för man får ju inte hata sina vänner och bekanta. man får väl inte ens halvogilla dem. man ska stödja dem i motgångar och glädjas i deras medgångar och, ja fan vet jag, vara allmänt nice helt enkelt.

det är väl typ därför man är kompisar.

jag är världens sämsta kompis.

idag har jag fått veta att ännu en vän är på smällen. jag upprepar: ännu en. och jag är så jäkla less. graviditetsbesked från höger och vänster och jag orkar inte mer. kan vi inte trycka på paus ett slag? göra litet uppehåll i avynglandet? jag orkar inte med att, varje gång jag träffar nån vän jag inte sett på länge, känna den där molande oron inom mig: "är hon också...?" scannar av efter alla tecken: hur är det med alkoholen, kroppshållningen, kläderna? nån hint i det som sägs, det som görs?

fanns det pengar att tjäna i graviditetsspionage skulle jag vara förmögen. jag känner banne mig av det redan innan jag träffar den gravida i fråga.  

jag vill bara stanna tiden, eftersom alla andras graviditeter blir en press på mig. det senaste årets misslyckanden blir så tydliga. och jag avskyr tankarna jag antar att alla tänker, och ibland formulerar högt:

de som känner till vår situation: "åh, stackars, vad jobbigt det måste vara" (och ja, jag självömkar gärna, men jag vill inte vara den det är synd om)

de som inte känner till vår situation: "hmm, undrar när de ska börja försöka då...?"

ja alltså, det är inte ens säkert att nån tänker så. jag bara antar det.

jag vill att allt ska vara som för fem år sedan, när det här med barn låg nånstans i framtiden. när allt var öppet. när man var bitter på ett klädsamt sätt, och inte för att ens själ förtvinat på riktigt.

tänkte jag skriva, men det lät lite väl överdramatiskt.

hur som helst så tänkte jag att eftersom jag inte kan göra mycket åt min egen situation är det lättare att stänga ner fbkontot. då kan jag grotta ner mig i den egna misären, samtidigt som jag slipper veta ett dyft om andra. slippa störa mig på andras glädje. slippa störa mig på det faktum att jag blir störd.  


vet inte vad som gör mig mest störd. resten av världen, eller jag själv.