ett par gånger per år lämnar jag min skyddade verkstad till jobb för lite närkontakt med Verksamheten. från att driva runt planlöst i teorin hamnar jag liksom mitt i praktiken. där saker och ting händer, saker och ting måste fixas. nu. och den som ska fixa't är - jag.
och plötsligt är jag inte längre hon den barnlösa deprimerade halvtidsjukskrivna stackarn. den tickande bomben, som när som helst kan explodera. vilket jag i och för sig inte tror att någon på jobbet ser mig som. men ändå. folk känner ju till. att det finns någonting bakom glättigheten. att allt jag säger KAN ha undertoner. och förmodligen också har det.
plötsligt är jag i en situation där folk inte känner min privata sida. där allt som finns är det professionella. och allt går i en rasande takt. stiger upp tidigt, kommer hem på kvällarna alldeles utmattad. sover taskigt för att jag går på högvarv. middag blir restaurang eller macka framför tv:n. hemlagat käk finns ingen tid till. det finns heller ingen tid för eftertanke. varken vad gäller jobbgrejer eller det privata. har inte tid att överarbeta, överanalysera. bara göra, göra, göra. pang på, pang på, pang på.
det låter hemskt. det är det inte. jag älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar