retrospektiv ledighet

eftersom klockan snart är tre och jag ännu inte tagit mig till jobbet idag kan man ju tänka att jag borde ge upp och bestämma att idag är min lediga dag och att jag därför inte ska gå till jobbet idag. men nä sörrni, så funkar inte mina tankebanor. alltså sitter jag här och väntar på att klockan ska bli så mycket att det ändå inte är nån idé att gå till jobbet idag. det är liksom som att jag först i efterhand kan bestämma att idag var min lediga dag, ergo var jag inte på jobbet. ev. njutande av ev. ledighet får alltså ske i efterhand.

alternativet till att gå till jobbet är att gå och lämna blod. jag vet verkligen att maxa mina fridagar.

existentiella stilfunderingar

en gång i tiden bestod min garderob uteslutande av svart-svart-svart.

dagens outfit består av brorsans ex-flickväns avlagda illasittande ljusblå jeans, vitt linne, benvit (fejk?)sidenskjorta ärvd av farmor, beige gubbkeps och mammas fräsiga hermes-sandaletter från åttiotalet (asså hermes som i guden och inte som i märket. iofs utan vingar men det känns som om de borde ha det).

jag vet ju. med ålder kommer mognad kommer utveckling. svart-svart-svart kanske är charmigt på en trulig sjuttontilltjutvååring. ska man föreställa en någotsådär professionell, ansvarstagande och socialt kompetent vuxen måste man kanske lighten up en smula. bryta av det svarta, truliga, med en schysst accentfärg.

vet jag ju. men ändå.

jag undrar hur jag hamnade här. jag undrar om jag borde vara oroad på nåt sätt.

ork int

fast egentligen skulle inlägget handla om något helt annat. om glädje som förbyts i sorg. om en lång kamp som äntligen leder till det efterlängtade. ett plus på en sticka, ett embryo som börjar utvecklas, blir till en bebis. och hur det sedan rycks ifrån en. barnet. lyckan. allt.

det var vad jag egentligen skulle skriva om. men jag orkar inte tänka på't. orkar inte formulera't.

och om jag inte orkar - hur orkar då den som tvingas gå igenom detta ofattbara? som är den som faktiskt utsätts för all denna jävlighet? jag fattar inte.

mina tankar idag går till alla som kämpar, alla som drabbats, alla som orkar. trots att det inte finns nån ände på all orättvisa en människa kan utsättas för.

kär i en saga, eller i en gossman

samtal vid frukostbordet:

jag (skuldmedvetet): "jag är nog lite kär i eric saade"
mannen (glatt/förtroligt): "det är nog jag också"

a match made in heaven. jag, mannen och eric saade.

miljöombyte. en löjlig titel, men det är vad det är.

ett par gånger per år lämnar jag min skyddade verkstad till jobb för lite närkontakt med Verksamheten. från att driva runt planlöst i teorin hamnar jag liksom mitt i praktiken. där saker och ting händer, saker och ting måste fixas. nu. och den som ska fixa't är - jag.

och plötsligt är jag inte längre hon den barnlösa deprimerade halvtidsjukskrivna stackarn. den tickande bomben, som när som helst kan explodera. vilket jag i och för sig inte tror att någon på jobbet ser mig som. men ändå. folk känner ju till. att det finns någonting bakom glättigheten. att allt jag säger KAN ha undertoner. och förmodligen också har det.

plötsligt är jag i en situation där folk inte känner min privata sida. där allt som finns är det professionella. och allt går i en rasande takt. stiger upp tidigt, kommer hem på kvällarna alldeles utmattad. sover taskigt för att jag går på högvarv. middag blir restaurang eller macka framför tv:n. hemlagat käk finns ingen tid till. det finns heller ingen tid för eftertanke. varken vad gäller jobbgrejer eller det privata. har inte tid att överarbeta, överanalysera. bara göra, göra, göra. pang på, pang på, pang på.

det låter hemskt. det är det inte. jag älskar det.

vad man bör och vad man gör

kära dagbok,

ikväll skulle jag träna. istället går jag och dricker öl. jag hoppas det inte gör mig till en dålig människa. bara lite lagom sådär.

det som borde vara ett genomtänkt inlägg, men som blev den banala tanke som först flög igenom mitt huvud

på johan cronemans uppmaning ägnar jag morgonen åt svt play och babel. temat är mansrollen, och manligheten i kris. nu pratar de om män som hatar män.

åh det är så lätt att raljera. och jag vill inte raljera för jag håller ju med om problembeskrivningen. eller, jag tycker det finns ett problem väl värt att undersöka. att ta på allvar. att analysera både empiriskt och teoretiskt (och nej, till skillnad från croneman tror jag inte att lösningen är att åka ut på landet och träffa lite (andra? riktiga?) män. att avfärda frågan som en innerstadskonstruktion är - för att tala i könsmetaforer - något av ett slag under bältet. dead end för den diskussionen liksom).

men shit asså. babel. det rimmar lite för bra på navel. i just det här fallet är det träffande. det är tyvärr inte särskilt bra.