jag vet inte varför men plötsligt blev jag rädd. den tillförsikt jag känt inför framtiden ersattes plötsligt av en diffus men skriande framtidsångest. tänk om det är kört? tänk om allt var förgäves? tänk om jag gapade efter för mycket och inte får någonting? att det som var vårens mardröm - att jag kommer att stå där själv, utan varken man eller barn - också kommer att bli min lott för livet? tänk om jag inte träffar någon som jag kan och vill planera framtid med? och även om jag träffar någon: tänk om min kropp inte är på min sida? tänk om alla värden och prover som tidigare varit så bra plötsligt blir helklassa? tänk om jag druckit för mycket kaffe, rökt för många cigg? tänk om jag drabbas av nån läsklig inflammation och äggledarna slutar fungera? tänk om jag drabbas av nån annan sjukdom och behandlingen innebär infertilitet?
jag förstår att nojorna handlar om otrygghet. och det är väl det här som min nya situation innebär. tryggheten i att vara två, att ha någon att dela liv och framtid med, har ersatts av en osäkerhet inför hur detta liv och denna framtid kommer att vara inrättad. ja jag är i en relation just nu. den är lycklig och bra och vi är löjligt kära i varandra. men jag vet att det inte kommer att vara. vi vet båda att vi är i väldigt olika livssituationer och har olika idéer om hur framtiden ska se ut. i ett längre perspektiv finns alltså väldigt små utsikter att kunna ta relationen till den nivå som innebär en gemensam framtid, ett gemensamt liv. han har redan barn och vill inte ha fler. även om jag intellektuellt har förstått att barnlöshet kanske är något jag måste acceptera så är jag inte beredd att förlika mig med det. jag var det inte med mannen och jag kan inte gå in i en ny, seriös och långsiktig relation på de premisserna.
på ett paradoxalt sätt ställer det större krav på mig nu än när jag var under behandling. att "leva rätt" för framtidens skull. för det som eventuellt - förhoppningsvis - ska komma. tänk om något händer, om jag blir infertil och måste inleda en relation på DE premisserna? vad händer då med min längtan, med drömmarna om barn?
Du har gått igenom många förändringar på kort tid, inte undra på att du är orolig.. Han kan förstås ändra sig, frågan är väl snarare hur länge du orkar vänta? Men just nu kanske det är okej som det är? Om ni båda haft annorlunda historier hade barnfrågan antagligen dröjt. Njut nu om du kan.
SvaraRaderajo det blir en övning i att leva i nuet, och att njuta medan det varar (för både honom och mig, ska understrykas, han är också ledsen att situationen är som den är). jag ska inte ens hoppas på att han kommer att ändra sig, och egentligen är det för tidigt för att ens tänka dessa tankar. men det påverkar onekligen nuet, på ett sätt som jag egentligen inte vill. hur mycket ska man låta relationen fördjupas? jag har exempelvis sagt att jag inte vill träffa hans barn, inte för att jag har något emot dem (faktiskt, jag gillar att han har barn, eftersom de är en ofrånkomlig del av honom och gör honom till den han är), utan för att det för mig skulle innebära att ta relationen till en nivå som skulle göra uppbrottet så mycket värre sen. så det är svårt för det innebär ju att många av de sätt på vilka en relation "normalt" utvecklas (man börjar träffa varandras vänner, familj, etc.) litegrann är stängt. men det fina: jag berättade för honom igår om hur ledsen jag blivit och han är så himla söt och förstående och klok så det gör det nästan ännu sorgligare. men framför allt väldigt väldigt fint.
RaderaDet är knepigt det där, att vi ser saker så olika (alltså inte män och kvinnor, utan människor generellt). Min syster vill inte heller ha fler barn fast hennes sambo vill, så jag antar att barnfrågan väcker starka känslor hos många. Som du skriver är det nog lika bra att inte hoppas på att han ändrar sig. Samtidigt hade det kanske känns konstigt att redan nu börja planera barn med en annan man så snart efter att det tagit slut.
RaderaJag tror att du kommer att hitta ett klokt sätt att förhålla dig till detta.
ja problemet är väl litegrann att frågan kom upp så tidigt som första kvällen/natten, och på ett sätt som var djupare än bara en allmän/teoretisk diskussion. så det blev redan från utgångsläget något som jag/vi måste förhålla oss till. men samtidigt: kanske bättre att det kom upp så tidigt än att jag fått veta hans syn på saken först om några månader (när det kanske varit mer "naturligt" att tänka framöver). och för min del handlar det inte i första hand om att vilja ha barn just nu, eller med honom, utan mest om att jag inte kan gå alltför djupt in i en relation där det redan från början är uteslutet. jag vill inte stänga några möjligheter liksom, varken i teorin eller i praktiken.
Radera