söndag 18 november 2012
prata om det
i dagens dn skriver hanna melin om att vara öppen med svårigheterna att få barn. jag hade velat länka men hittar inte artikeln på dn.se. ska hålla utkik under dagen. själv känner jag mig dubbel. inför min omgivning blev jag successivt mer och mer öppen, men samtidigt kände jag en risk med att alltför många skulle få veta. att det skulle kunna innebära att jag i andras ögon "bara" skulle bli hon den barnlösa, hon som det var synd om. och nu när förhållandet är över, vad är jag då? ofrivilligt barnlös är inte längre en identitet, någonting jag betraktar mig själv som. jag är förvisso lika barnlös som tidigare men i nuläget befinner jag mig inte i en situation där jag vill ha barn, eftersom en sådan situation för mig innebär en relation med en person som jag också vill dela livet med.
nåväl. jag hoppas artikeln dyker upp på dn.se inom en snar framtid. och någonting är onekligen på gång. hur jobbig barnlöshet än är för alla oss som drabbas - ju mer det pratas om det, desto mindre stigmatiserande kommer den förhoppningsvis att bli. vilket inte gör själva barnlösheten mindre sorglig och smärtsam, men förhoppningsvis ändå kan göra situationen något lättare att bära. och även om det inte är mycket, så är det ju alltid något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inte ens synd om alla gånger, ibland blir det mer skuldbeläggande och förmaningar. Bra att det skrivs om ämnet i och för sig, men perspektivet i DN var lite snävt eftersom det bara handlade om de som var precis i början. Men ändå - alltid något.
SvaraRaderadu har så rätt. det där med skuldbeläggandet nämns/antyds ju också i artikeln, som att endomitrios skulle hänga samman med för mycket festande. själv fick jag återkommande kommentarer om det där med stressen (en gång var jag faktiskt tvungen att påpeka - för min egen mamma - att MIN stress inte hade nånting att göra med mannens spermier - ett rätt taskigt påpekande kanske, men jag blev bara så trött av alla dessa "välvilliga" försök till "förklaring"). men jag tycker också att det är lite bra att man också tar upp såna som befinner sig i början av processen, eftersom det kan hjälpa till att "normalisera" situationen ytterligare.
RaderaNu är det nästan inte någon som pratar med mig om stress längre. Jo förresten, min pappa sa att när de äntligen slappnade av så gick det - efter nio års försök.... Men jag blir trött på kommentarer i stil med "jag önskar nästan att det vore för sent för mig med så jag slapp oroa mig för missfall". Då ångrade jag att jag berättat.
SvaraRaderaHur som helst - heja Klara, Nina Persson och Pernilla Andersson! Och DN just den här gången. (De har ju en del att ta igen när det gäller detta...)
what? menar du på fullaste allvar att nån har sagt så till dig? också sedan du berättat om din situation? det är egentligen mitt enda problem med att prata om det, att folk kan vara såna jäkla idioter...
RaderaEn av många saker... Skulle kunna göra en lista ;-)
SvaraRadera"Det är minsann jobbigt för mig med, mina barn är yngre än tjejernas och äldre än min mans kompisars barn"
"Sån't förstår man inte om man inte är mooooor" (angående delad föräldraledighet fem minuter efter att jag berättat att vi inte kan få barn)
"Vi kanske har några oskulder här inne? Kanske därför ni inte har barn?!!!"
Jag borde lära mig att hålla tyst helt enkelt.... Men visst har jag blivit förvånad många gånger och så paff att jag inte vetat hur jag ska svara. Många som säger så här har själva fått barn efter 30, så sist sa jag "det hade kunnat vara du". De som inte räknar ut det på egen hand kan behöva höra det.
det är ju också ett skäl till att tala om det, samt ge puckona ordentligt svar på tal...
Radera