jo. vad som också hör till saken (se tidigare inlägg) är att denna fröken inte direkt är känd för sitt enorma tålamod. jag vill att allt ska ske NU, och helst tidigare än så. det här med att låta insikter och beslut "mogna" eller "växa fram" är inte riktigt min grej. jag blir frustrerad och irriterad och arg och vill hitta olika sätt att skynda på förloppet. samtidigt som jag ju också vet, till stor del av egen erfarenhet, att det är så man når många av livets stora insikter: inte över en natt, utan i en utdragen process där det ofta känns som om det inte händer någonting.
vad jag måste jobba på är alltså att inte låta frustrationen bära iväg med mig. tror ni det finns nåt piller mot sånt?
Jag har läst din blogg ett tag, men aldrig kommenterat förut. Nu kände jag att jag bara måste, så jag hoppas det är ok (samt att jag bara förutsätter att jag vet vad det handlar om). I vår relation är det nämligen tvärtom - han vill, inte jag. Det slet länge på oss. Framför allt, tror jag, för att han hade så svårt att släppa den lilla gnistan av hopp om förändring (min förändring) som fanns längst bak i huvudet. Hur mycket jag än förklarade och argumenterade för min sak, hur många små tillfälliga vapenvilor vi än kom fram till, så valde han alltid att i smyg trösta sig med tanken på att jag kanske bara behövde lite tid på mig - istället för att acceptera, och hantera. Han har sagt nu efteråt att han var rädd för att förlora respekten för mig, och att han i svaga stunder upplevde mig som kall och osympatisk. Min ångest för att kanske neka oss någonting krockade med hans ångest för att kanske tvinga oss någonting. Sveket vi båda upplevde i att ens själsfrände, som man på många sätt valt ut för att man delade tankevärld, kände så annorlunda.
SvaraRaderaJag har ingen egentlig upplösning på den berättelsen, för nu föll det sig så att ivf nummer åtta fungerade, men jag ville ändå dela med mig av hur det kan kännas att vara på den "andra" sidan. Att vi tänkte så olika i den där frågan efterlämnade dessutom ett sår i oss som, till vår förvåning, inte försvann bara för att vi till sist fick ett barn. Jag tror att det är läkt nu, efter mycket prat. Vi förstår fortfarande inte varandras resonemang - men på något sätt räcker det att han förstår att jag aldrig hade ändrat mig, och jag förstår att jag hade räckt till för honom ändå.
Kram.
åh, igenkänningen!!! jag är väldigt glad att du delademed dig av din erfarenhet - och det ger perspektiv att rollerna hos er var ombytta. och visst känner jag igen mig själv i hur du beskriver din man, hoppet som aldrig riktigt släcks etc. samtidigt är det just det som jag vill undvika (det är nog lite det jag menar både med att acceptera och att respektera: att godta mannens ståndpunkt utan att smyghoppas på att han ska ändra sig). men i att acceptera hans hållning ligger även frågan om mina möjligheter att hantera situationen - och om jag i så fall ska göra det inom eller utanför relationen. det efterlysta tålamodspillret handlar alltså inte bara om att "vänta ut" honom utan också om att hindra mig själv från att drämma näven i bordet och vråla "nu drar jag!!!" - tänker att även ett sådant (sorgligt) beslut, OM det nu skulle bli fallet (och än så länge alltså bara är hypotetiskt), inte bör fattas i affekt och på stående fot utan bör föregås av viss eftertanke och reflektion... ;)
SvaraRaderaså blir jag nyfiken - men du behöver naturligtvis inte svar - vad fick dig att gå med på det åttonde försöket? hade ni satt upp en maxgräns eller så?
jag kommer förmodligen att återkomma till detta i ett inlägg, för du sätter fingret på mycket som jag funderar över. igen, stort tack för att du delade med dig!
Vad glad jag blir att du uppskattade det. Det är ju lite minerad mark det här ämnet och det finns nog många som inte hade velat höra min version.
SvaraRaderaSom svar på din fråga: Jag behövde inte direkt övertygas om att försöka igen, utan det var lite min linje hela tiden. Även om jag förstås blev ledsen efter varje misslyckande så slutade jag någonstans att bygga upp det där enorma hoppet varje gång, och när fallet inte blev lika högt kunde jag samla ihop mig snabbare och på det igen. Jag såg strikt kliniskt och pragmatiskt på ivf-försöken (där hjälpte det nog att jag har medicinutbildning) och undvek noga berg-och-dalbanan det innebär att applicera känslor/besvikelse på sin biologiska kropp. Med det inte sagt att jag hade orkat för evigt, men jag var inte redo att ge upp. Det var min man som tyckte att vi stod och stampade, eftersom det var naturligt för honom att det fanns fler alternativ. Vi hade inte satt upp någon maxgräns, men det var tydligt att hans tålamod började tryta - något som stressade mig enormt, eftersom jag kände att det inte kommer fler stationer. Jag var samtidigt rädd för att han skulle lämna mig själv på ändhållplatsen. Ah, ångesten. Tänk så ofta du bara kan på att din man kanske (troligen) har ett sådant helvete inom sig också. Man vet när man är placerad i en vågskål.
Jag skämdes också för att jag inte kunde ändra på mig och det blev inte bättre av att jag som kvinna, eller god människa för den delen, inte förväntades reagera så. Men jag antar att känslan av NEJ som fyllde hela kroppen och inte riktigt kunde resoneras med närmast motsvarade hans tankar på att behöva leva utan barn. När vi förstod att det var lika svårt för oss båda var det faktiskt lättare att förenas i ilskan över vår orättvisa situation, istället för att anklaga varandra för den. Det var här jag fick löftet om att ett vi skulle fortsätta finnas, oavsett.
Nu har vi ju ett barn (en hund har det också blivit) vilket per default gör att man inte "får" säga såhär - men jag är säker på att vi hade varit lyckliga ihop ändå. Med tiden hade längtan bleknat och nya, ännu okända, saker blivit värdefulla. Det har också kommit till min insikt att mycket i den mest akuta liksom hysteriska barnlängtan jag kände handlade om att jag inte ville stigmatiseras av andra eller ömkas med, jag ville tillhöra och inte gå miste om något som ständigt beskrevs som helt oumbärligt.
Vad du än beslutar dig för tror jag att det blir rätt för dig, genom dina texter upplever jag det så. Du verkar klok och förstår ditt eget ansvar i ditt mående. Lycka till, av hela mitt hjärta!