på nåt sätt känns det som om jag har lagt locket på den senaste veckan. som om hela den här barnlöshetsgrejen är en låda som jag kan välja att inte titta i. ja alltså den finns ju där hela tiden men jag låter bli att lyfta locket och rota runt. för om jag inte rotar kan jag inte göra mig illa på det som finns i den. hittills har det funkat rätt bra, även om jag förstår att det inte är en hållbar strategi i längden. men, för nuet: icke-rotandet innebär bland annat att jag och mannen inte har bråkat. inga jobbiga frågor har ställts, om hur den stora abstrakta framtiden ska se ut eller hur vi mer konkret ska göra framöver. fast nästa vecka har vi slutsamtal på kliniken så jag antar att jag måste börja kika ner i lådan snart. samt tvinga mannen till att titta också, och förhålla sig till det som finns - och inte finns - däri. det gör mig lite trött för jag vill inte vara den som ständigt kommer dragande med den där lådan, som tar upp alla de där frågorna som riskerar innebära oenigheter, bråk och gråt. samtidigt som jag förstår att det faller på min lott eftersom det är jag som inte kan acceptera dess existens.
tänk om barnlösheten verkligen kunde vara en låda. en som man först har i lägenheten, sen tejpar ihop och förpassar upp till vinden, och sen glömmer bort. och inte tänker på förrän man en dag gör en vindsröjning. och kanske man då tänker "men vad är det här för gammal låda, varför har vi sparat den?". och utan vidare åtbörder slänger i containern på bostadsrättsföreningens städdag.
fast mer troligt är att även om lådan kan ignoreras för stunden så kan den aldrig slängas. och varje gång man hittar den så blir den en påminnelse om det som aldrig blev. så därför tänker jag att jag måste titta i lådan, måste rota i den, måste försöka skapa reda i den. rensa lite, kanske slänga något, lägga dit något annat. det måste göras nu, och det måste göras hela tiden, för jag vill för allt i världen inte ignorera lådan, tillfälligt ställa av den på vinden, för att upptäcka att den dag jag (vi!) har ork och lust att rota i den, då är det redan för sent.
Bra liknelse. Kanske skulle det inte vara så dumt att glömma bort lådan, men det går ju inte.. När jag minst anar det dyker tankarna upp igen, ibland för att någon annan trycker upp det i ansiktet på mig. Här är det förresten likadant, det är jag som tar upp ämnet.
SvaraRaderadet är så märkligt för jag både vill och vill inte glömma den. på något sätt är jag rädd för att förlika mig med situationen, eftersom jag är rädd att det innebär att kampen tar slut. att acceptans är detsamma som att kapitulera. och eftersom mannen har förlikat sig med situationen vet jag att jag måste vara den som kommer dragande med den där jäkla lådan, för annars kommer den att bli stående nånstans. och jag kommer att bli bitter.
SvaraRaderafast om jag försöker tänka lite positivt, och dra liknelsen ännu ett steg: jullådan som vi tidigare har haft på vinden har nu, på mannens initiativ, fått flytta in i ett skåp i lägenheten. närmare, enklare, smidigare. så kanske finns det en ljusning ändå... ;)