besvikelsen, del II

motvallsanalytikern i mig tänker att besvikelsen kanske ändå är ett gott tecken? i tidigare behandlingar har ju allt sett så jäkla bra ut och ändå - nada. så då kanske det kan bli tvärtom den här gången? ett halmstrå att klamra sig fast vid. om dagens äggplock finns annars inte mycket att säga. jag tog min medicin och blev lite tung i kroppen men inte särskilt trött eller bortkopplad i skallen eller nånting. det gjorde lite ont men det är ju övergående, och hittills har jag inte haft några särskilda känningar av att bedövningen släpper heller. ligger på soffan, äter godis och glor skräptv, inte för att jag är trött eller orkeslös utan snarare för att jag inte har någon lust till nåt annat. besvikelsen ligger som en tyngd i kroppen. den är svår att skaka av sig.

för resultatet av plocket var det som sagt sämre med. tre ägg är det absolut sämsta resultatet hittills. vid tidigare behandlingsomgångar har det blivit 21 respektive 8 ägg med en befruktningsgrad på 16 respektive 7 och en frysgrad på 1 respektive 3. jag VET att det bara krävs ett ägg om kvaliteten är tillräckligt bra men ändå... det hade varit trevligt med lite marginaler. (sambons prov såg däremot bättre ut men som han konstaterade, vi behöver knappast 2,7 miljoner, de ska ju göra icsi så det hade räckt med en spermie per ägg...).

jag pratade i alla fall med barnmorskan och berättade om den osäkerhet jag kände i fredags och hon fixade så vi fick tid hos läkaren efteråt. så nu har vi fått prata av oss och fått lite tydligare besked (och jag fick tillfälle att säga till på skarpen om hur påfrestande all förvirring och alla dubbla budskap är för oss patienter - berättade exempelvis att jag varit in till sköterskan och grinat efter mötet i fredags, hoppas han tog åt sig lite i alla fall). om inget av äggen befruktas/fortsätter utvecklas och det inte blir någon insättning så räknas inte det här försöket, det var ju bra att få klarhet i det i alla fall. jag frågade lite vad han trodde om våra chanser och även om han så klart inte kan annat än spekulera så var det skönt att höra att han inte såg några varningssignaler. diagnos: otur tycks alltså kvarstå. det är en skitdiagnos men den går ju knappast att göra nåt åt.

återföring blir på fredag, förutsatt att äggen befruktas och fortsätter dela sig som de ska. (här var förresten också en del förvirring, i vanliga fall kör de tvådagarsodlat men tydligen hade de ett nytt embryoskåp så gör man icsi blir det tre dagar - men det var onekligen frustrerande att såväl läkarsekreterare som läkare och barnmorskor sa "torsdag, nej, fredag" varenda gång vi pratade om datumet). det blir favvoläkaren den gången. det blir bra, jag litar på henne och hon har som gjort mig på smällen förut. samtidigt känner jag mig dubbel. jag hoppas ju så klart att befruktning och fortsatt celldelning går bra så att vi får hundraprocentigt utfall den här gången. samtidigt finns en liten del av mig som tänker att om inte alla fortsätter utvecklas till toppembryon så vore det kanske bäst om inget gjorde det, så att försöket avbryts? så skulle vi få en ny chans, nästa månad eller nästnästa. 

fast jag vet ju hur det är. inget av detta kalkylerande eller nojande hit och dit spelar någon roll om vi faktiskt lyckas. om det faktiskt blir en graviditet som småningom leder till en bebis. det är det enda som räknas här.