(inte) som alla andra

jag försöker tänka hur det kunde ha varit. hur det är för många andra. de som inte behöver ett läkarteam och ett laboratorium för att bli på smällen. de som vaknade imorse och tänkte "shit vilken trevlig kväll!". eller "aj mitt huvud". eller "helvete vad har jag gjort!?!". eller de som ägnat lördagen åt att äta skräpmat, ta en återställare, hinka kaffe, köra ett intensivpass aerobics.

och som kanske också blev gravida igår.

själv går jag redan runt och oroar mig. hur ska jag göra för att embryot bäst ska fästa? jag vet att jag inget kan göra. att de flesta andra som blev gravida igår är fullständigt omedvetna om den saken, och lever sitt liv helt som vanligt. så jag stålsätter mig för att göra just vanligheterna. dricka den där cappuccinon jag alltid dricker på lördagarna. inte fundera över om hastiga rörelser kan skada på något sätt. inte tänka att embryot åker ut när jag går på toaletten. rätt enkla saker. rätt självklara saker.

men det är svårt att slå bort. det känns så ödesmättat den här gången. kanske för att det är sista landstingsförsöket, och vi inte fick någon "back-up" till frysen. men det är ju inte omständigheter som försämrar chanserna på något sätt. vi har lika stor chans att bli gravida nu som om vi hade en hel äggfabrik i frysen. jag måste påminna mig själv om det.

jag försöker tänka på vd akupunktören sa, när jag beklagade mig över att det i slutänden bara blev ett. på honom verkade det självklart. "det är bättre, mycket kraftfullare." han är bra på att hitta snabba svar. jag hoppas de bottnar i god erfarenhet.