måndag

jag ville skriva något om helgen. om hur härligt det var att cykla på vårgrusiga gator. om mannens och min mysiga lördag på stan. om roadtripen med en kompis, blåbärspaj och loppisfynd. om hur jag nästan inte tänkt på ruvandet alls, och när jag tänkt så var det utan oro.

men så blev det måndag.

och imorgon är det tisdag.

och tisdag är ruvardag 11. den dag jag fruktar. den dag då blodet, i våra tidigare färskbehandlingar, har kommit.

och jag är så rädd bara att skriva de orden. som om de skulle kunna framkalla blodet. jag försöker låta bli att tänka symtom, huruvida de finns, blivit starkare, svagare. och jag vet även att eventuellt blod inte behöver betyda något. det har jag ju själv upplevt.

och jag känner... jag vet inte riktigt vad jag känner. det är som om jag är frånkopplad mina känslor. förmodligen en försvarsmekanism.