mer att noja över

nojorna har fått grepp om mig och vill inte släppa taget. förra veckan var jag otålig över att tiden gick för långsamt, nu känns det som om jag inte hinner med. äggplock nästa onsdag förutspådde barnmorskan. nästa onsdag - det är ju ingen tid alls. så nu är jag stressad över allt jag inte hunnit, över allt det jag borde ha gjort. tränat lite mer. ätit lite nyttigare. druckit mindre kaffe, mindre alkohol. ja, och här bortser jag alltså från att jag tränat 2-3 gånger i veckan, ätit bra, har ersatt kaffet med koffeinfritt och var i princip alkoholfri i januari. jag borde ha gjort mer, jag borde ha gjort bättre. mer akupunktur, testat örter och babyklister. det finns inget slut på alla borde som inte blev.

tredje gången. det är inte sista chansen, men det känns ändå symboliskt. och jag är livrädd. irrationella rädslor. imorse fick jag för mig att jag hamnat i klimakteriet. detta baserat på att jag svettas oerhört om nätterna samt att mensen var kortare och mindre omfångsrik än vanligt. då spelar det ingen roll att läkaren, sist vi var där, sa att det fanns absolut inga tecken på att nåt sånt skulle vara på gång. men okej då, jag är väl inte i klimakteriet. då nojar jag över annat istället. som att det kanske inte är tillräckligt med menopur i sprutan, och att jag alltså ger mig själv för liten dos. som att mina äggstockar kanske har tacklat av jämfört med för två år sedan och att det kanske inte blir några ägg. som att jag i all min självgodhet tror att vi så småningom kommer att lyckas och en högre makt just därför har bestämt att nehej du, där trodde du fel.

det är en ledsam morgon också. alltför många minus. och nej, vi snackar inte utetemperaturen. det är så mycket sorg, så mycket besvikelse, så mycket orealiserad längtan och krossade drömmar hos alldeles för många. det gör mig så ledsen. det skulle inte bli så här, inte för någon av oss. fan.