mörkret har övergått i gråhet men regnet fortsätter och sinnestillståndet förvärras. jag vet att jag inte ska lyssna på mig själv när jag är på det här humöret eftersom jag gräver ner mig själv i dysterhet och självömkan. som sagt, det beror troligen till stor del på gråheten, regnet, och eventuellt en begynnande pms. jag driver runt på jobbet som en osalig ande, slår lovar förbi kollegernas tomma kontor eftersom jag behöver träffa någon mänsklig själ, någon att kallprata lite med, någon som kan skingra de dystra tankarna om än bara för en sekund.
det är ingen annan här.
jag undrar hur det blev så här. det är på jobbet som mina världar krockar. jag älskar mitt jobb men orkar knappt med det. allt känns bara tungt, tungt, tungt. jag har varit här i snart en och en halv timme men hittills har jag bara fyllt i en blankett (däremot har jag hunnit hämta två koppar (koffeinfritt) kaffe, samt googla en del om adoption). av någon anledning är det på jobbet som jag börjar tänka. på barnlösheten alltså. på hela skitsituationen. och jag är så arg på mig som låter barnlösheten påverka så mycket. förstöra så mycket. hindra så mycket. fast samtidigt är det ju inte barnlösheten utan jag själv. det är jag som förstör, det är jag som hindrar. mannen går till jobbet för att jobba och ägnar inte den första timmen åt att googla barnlöshet och begrava sig i dystra tankar. varför kan inte jag göra likadant? nu blir det istället en dubbel, ömsesidigt förstärkande nedåtgående spiral, jag deppar över barnlösheten och jag deppar över att jag inte gör mitt jobb så bra som jag borde. jag är ledsen, och jag är arg. arg på livet, arg på orättvisan, och så fruktansvärt arg på mig själv som låter mig påverkas på det här sättet. som låter mig förlamas av trötthet, sorg och ilska.
det här är tankar jag inte vill tänka, än mindre sätta på pränt. men nu har jag tänkt det, nu har jag skrivit det. kanske kan jag fokusera på något annat nu.
Hoppas att det känns lite lättare nu. Kanske har du ätit lunch och skingrat tankarna en aning. Anklaga inte dig själv. Du kan inte hjälpa att det är som det. Jämför dig inte med din man heller, det påverkar säkert honom också även om ni hanterar det olika. (Det verkar som om det bara forsar råd ur mig nu för tiden ;-)
SvaraRaderaJag tror att du kan skylla googlandet på datorn, det är svårt att låta bli med en dator i närheten... I alla fall för mig. I framtiden ska jag definitivt försöka begränsa min internettid, men samtidigt tror jag att jag behövt ha den här tiden när jag läst nästan allt jag kommit över om barnlöshet.
mmm, arbetar man framför en dator är det svårt att låta bli (även om jag funderar på att installera nåt spärrprogram, men det blir ju problematiskt när jag verkligen måste googla saker...). jag får nog acceptera att den här veckan blir en halvdan vecka; idag tänkte jag smita extra tidigt och träna för att frigöra lite frustrationer eller endorfiner eller nåt. men det är lite bättre nu. tack för omtanke!
SvaraRaderaJag känner igen mig så mycket av det du känner. Av alla behandlingar jag gjort har jag gjort dom själv utan min mans närvaro för han måste jobba. Det som har fått mig att orka och stå ut, är tanken att någon gång KOMMER det att funka. Det är bara en tidsfråga.
SvaraRaderaKram
tack för pepp, det hjälper!
SvaraRadera