tankar jag inte vill tänka, och om jag nu prompt ska tänka dem så vill jag åtminstone inte erkänna det

det är en lång rubrik men det är så jag känner. ivfkollegan kommer att ligga ungefär två veckor före mig i behandlingen. jag börjar alltmer fundera över hur dessa veckor kommer att kännas. jag vet att det inte är någon tävling och jag vet att våra chanser att lyckas inte hänger samman med huruvida hon och hennes partner lyckas eller ej. men ändå. nu vet jag inte exakt när de har återföring eller testdag, men jag misstänker att de kommer att testa några dagar efter det att vi har fått tillbaka vårt embryo (om det blir något, peppar peppar). hur kommer jag att reagera på beskedet, oavsett vilket det blir? jag hoppas ju självklart att de kommer att lyckas, att de tillhör den andel som blir gravida på första försöket. men jag är rädd för var det i så fall lämnar mig. med vilka tvivel, med vilken misströstan? det var jobbigt nog med gravvekollegan, särskilt i början av hennes graviditet. hur ska det då bli med ännu en gravvekollega som jag dessutom VET är i samma situation som vi? med gravvekollegan kunde jag tillåta mig att vara lite bitter och missunnsam, med en eventuell gravid-genom-ivf-kollega kan jag inte det. och med en höggravid och en nygravid på samma arbetsplats... jag vet faktiskt inte hur jag kommer att förhålla mig till det.