idag funderade jag lite mer över den där framtiden som jag inte kan se framför mig. då slog det mig att en sak som jag inte ser är den där bebisen vi kämpar för. om jag anstränger mig ordentligt kan jag visualisera en graviditet, men bara i typ tredje månaden. ingen tjockmage, bara en allmänt plufsig sak. och bebis... nja, ibland ser jag fragmentariska bilder av en mörk kalufs men de bilderna är just bara fragment.
i höstas när vi skulle göra gravvetestet låg jag ju i halvdvala i sängen på morgonen och visualiserade ett plus. lite som en idrottare, en höjdhoppare som ser framför sig det perfekta hoppet. inför en kommande eventuell graviditet har jag två målbilder som jag gång på gång återkommer till:
1) när vi berättar för föräldrarna. jag vet inte exakt hur den situationen ser ut men olika alternativ spelas upp i mitt huvud. jag har lärt mig från i höstas att vi inte ska berätta förrän vi vet mer säkert. förrän ett ultraljud visat hjärtljud. på min födelsedag kanske? nej, det är för tidigt. i april blir det nog. en gemensam middag med bådas våra föräldrar? ultraljudsbild på kylskåpet, en lagom diskret hint? eller så väntar vi tills tolv veckor har gått. en födelsedagspresent till pappa kanske? ett sms från new york: grattis, du ska bli morfar! nu boardar vi planet, ringer när vi landat! lämna födelsedagsbarnet i chock och förvirring i 12 timmar ungefär.
2) födelseannonsen i tidningen. jag är inget fan av familjesidorna, men blir det en annons så vet jag vad det ska stå: vårt innerliga tack till reproduktionscentrum på *** som satte in miraklet och till förlossningsteamet på *** som plockade ut det igen.
det är mina målbilder, men samtidigt är det sådant jag är rädd för att visualisera. visualiserar jag för hårt, tror jag på det för mycket, kommer fallet vid ett eventuellt nytt misslyckande att bli desto hårdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar