TJL

utan att fundera mer över den saken lade jag precis in tjänstledighetsansökan för de kommande sex veckorna. jag märker redan av stressignalerna och vet att jag bör varva ner inför behandlingen, samt så klart för att inte hamna i utbrändhetsträsket igen. 25 procent tjänstledighet är inte överdrivet mycket men blir ändå en frist: en ledig dag + en sovmorgon i veckan, alternativt att kunna komma senare och gå tidigare varje dag om jag känner för det.

jag har tidigare skrivit om den nästan obegränsade frihet som finns i mitt jobb. ur behandlingssynpunkt är det optimalt. jag behöver inte synka läkarbesök med möten eller andra arbetsuppgifter, inte anmäla frånvaro eller ansöka om ledighet. men lika mycket frihet som jobbet innebär, lika stora är också prestationskraven. och för mig hänger tid och prestation på något underligt sätt samman, detta trots att jag vet att det i grunden är olika saker. eftersom arbetsuppgifterna är högst abstrakta och jag sällan kan mäta prestationen i kvalitet mäter jag den i kvantitet. alltså i timmar. och det är när behandlingarna och prestationerna kolliderar som det blir fel. när jag inte kan prestera på topp, fast jag samtidigt känner att jag måste. så blir jag stressad, och får ökade prestationskrav just för att jag upplever att jag inte presterar som jag borde. det där med att ta det lugnt och varva ner och inte stressa som läkarna tjatar om, tja, det låter sig helt enkelt inte göras. nån som kan urskilja en begynnande ond cirkel här?

så. tjänstledighet blir ett konkret sätt att sänka ribban. vilket är bra såvida man inte ska dansa limbo, för då är sänkt ribba = ökad skitjobbighet. men för att ta sig igenom behandlingarna helskinnad och producera en bebis, ja då hoppas jag att de där 25 procenten är precis vad som krävs.