pappadrev och bitterfittor

jag läser på svd.se att annica dahlström, hjärnforskaren i göteborg, avgår från stiftelsen hjärnfondens styrelse. annica dahlström är hon som för några år sedan väckte stor debatt när hon i en artikel i aftonbladet menade att pappor inte är lämpade att ta hand om sina barn (om jag inte helt missminner mig ansåg hon att det var bättre om bebisen överlämnades till sin farmor eller mormor i de fall då mamman måste jobba eller på något annat sätt vara frånvarande). kvinnor är helt enkelt biologiskt programmerade att ta hand om sina barn, män är det inte. dahlström har även på debattsidan i dn (eller möjligen svenskan) menat att det inte finns några kvinnliga genier, och att kvinnor med stora bröst är sämre på matematik (ok, det var kanske hårdraget formulerat men så tror jag bestämt att artikelrubrikerna uttryckte't). sin egna framgångar, med professorstitel och allt, har hon förklarat med att hennes mamma var yrkesarbetande när hon väntade henne, och att hon därför redan i livmodern fick högre halter testosteron. några enkla samband:  testosteron = manlighet = karriär och yrkesmässig framgång. östrogen = kvinnlighet = föda och vårda barn.

jag läser alltså om hennes avgång och tänker på samtalet jag hade med mannen för ett par år sedan. det var precis innan vi började med barnanskaffningsförsöken, och jag hade nyligen läst maria svelands bitterfittan. då tänkte jag på det där med föräldrarroller och könsroller, och hur lätt det är att trilla ner i könsrollsträsket fast ambitionerna initialt har varit goda. under en promenad sa jag åt mannen att om vi får barn, då måste han insistera på att ta ut halva föräldraledigheten. även om jag då kanske motsätter mig så är det av principiella skäl vad jag vill. för hans skull, min skull, barnets skull.

(här skulle dahlström invända och säga att ja, jag kanske tycker så nu, men under graviditeten förändras hjärnan så att även den mest utpräglade karriärista vill vara hemma och amma, byta blöjor, torka kräks och vagga. jag tycker det verkar skitkonstigt. eller okej, jag kan godta att prioriteringarna förändras men i så fall borde väl det i lika hög grad gälla mannen? i dahlströms fall har detta om den förändrade hjärnan lett vidare till en politisk analys/rekommendation enligt vilken beslut som rör barn och mammors situation enbart ska fattas av mammor. biologi vs. demokratiska principer alltså. onekligen ett väldigt intressant och skrämmande perspektiv)

hur som helst. här är ett skäl till att jag älskar min man. hans spontana svar på det där om föräldraledigheten var "halva? du måste nog hindra mig från att ta ut hela".