berättar

så har den nödvändiga och ack så jobbiga berättarfasen inletts. igår var jag förbi jobbet och berättade för cheferna och administratören. berättade och berättade, jag behövde inte säga särskilt mycket. tårarna kom och de fattade hur det hade gått. de tyckte jag skulle stanna hemma denna vecka, ta promenader, ligga på soffan och läsa. inte sitta framför datorn och tvinga mig själv till prestation. administratören tyckte att jag skulle kontakta min läkare på företagshälsovården för sjukskrivning. men jag vet inte. just nu känns det inte nödvändigt. jag är ledsen men inte ledsen till förlamning. min deltidstjänstledighet tog slut häromdagen och jag tror att jag måste gå tillbaka till heltid och känna efter. om det inte funkar kan jag antingen gå ner i tid eller kontakta läkaren. jag må stanna hemma denna vecka, men jag vill inte permanenta ett tillstånd av att inte kunna jobba för fullt.

så har jag berättat för några vänner också, i en tråd på facebook. förklarade att jag inte orkar träffas med bebisar och så. jag hoppas de inte tar illa upp men man vet ju aldrig. särskilt som jag inte vet hur lång tid det kommer ta innan jag orkar träffa dem igen. jag vet ju att jag måste utsätta mig för påfrestningarna också. ta itu med det jobbiga, möta verkligheten lite i sänder. inte bara undvika, fly alla sammanhang som inte längre passar. men när? när är krisen inte längre "färsk" eller "akut"? om en vecka, om en månad, om ett år? jag kan inte överblicka bearbetandets alla faser, har ingen aning om hur framtiden ser ut.

igår på jobbet stötte jag ihop med en kollega från en annan avdelning som jag pratat med lite ytligt tidigare. vi har båda historier med sjukskrivningar och vet att läget stundom inte är särskilt bra. så när hon frågade hur det var svarade jag "inget vidare". och så, av en händelse, berättade jag varför.

och vet ni. hon hade också gått igenom ivf.