jag skrev häromveckan om hur jag nästan föredrar att prata med folk som jag inte känner så väl, som inte ingår i den närmaste kompiskretsen. hur distansen gör att jag känner mig mindre sårbar.
det finns ett annat skäl till det. på de närmaste vännerna har jag förväntningar, att de ska säga, göra på ett visst sätt. exakt vad vet jag inte riktigt. men förväntningar har jag. och när vännerna misslyckas blir jag besviken.
jag förstår att det är en svår situation för vännerna att hantera. att de inte vet hur de ska bemöta mig. och jag tänker att det kanske är enklare för de som befinner sig lite på avstånd. för dem räcker det med att beklaga, säga några taffliga ord i försök till tröst. om de råkar såra kan jag ha överseende, just för att jag inte förväntar mig mera. just för att vi inte känner varandra så väl.
så jag förstår att det är svårare för dem som står mig närmast. men ändå känns det onekligen fel. som när, under en kväll på krogen, den mer ytliga bekantskapen lutar sig fram och frågar hur det är, på ett sätt som är uppriktigt varmt och omtänksamt. samtidigt som den nära vännen står ute och röker och inte gör en antydan av att undra samma sak.
hon vet att vi gjorde behandlingen i februari. hon har fortfarande inte frågat hur det gick.
det är så svårt det där med förväntningarna. kanske har jag för höga krav. jag förstår ju att andra har sina liv, sina bekymmer. att deras svårigheter, deras sorger, kanske är större än vad mina är. jag förstår även att de kanske inte vet hur de ska bete sig, att de inte vill riskera att tränga sig på. och jag vet att jag är skitsvår att hantera. att ett felaktigt ord kan få mig att resa ragg, rikta all sorg, ilska och besvikelse mot den som bara vill väl. klart som fan att man undviker, duckar. jag hade kanske gjort samma sak.
jag vet även att jag borde säga något istället för att sitta och sura. men vad ska jag säga? jag vet ju som sagt inte ens själv vad jag förväntar mig.
fast i just det här fallet vet jag nog det. jag hade önskat att vännen så att säga "erkände" problemet, den skitsituation som jag har hamnat i. ett ord, en antydning, vad som helst. nu tolkar jag tystnaden som att hon inte vill veta. och en vän som ignorerar, som varken frågar eller tröstar, vet jag inte om jag orkar ha i mitt liv.
---
de, dem. jag som inbillar mig att jag är rätt bra med språket. självklart är det detta jag faller på.
Vet din kompis (rökaren på balkongen) hur jobbigt du tycker att det har varit med IVF:erna? Annars kanske du skulle berätta nu. Innan vi började försöka få barn fattade jag inte alls hur svårt det kunde vara utan tänkte nog (sorgligt men sant) att det minsann går lika bra att adoptera. Det är svårt att greppa föra andra, särskilt för dem som a) inte börjat tänka på barn ännu eller b) de som blev gravida ungefär en kvart efter att de bestämt sig för att försöka.
SvaraRaderaBra beskrivet där där med förväntningar! Jag har känt ungefär likadant. De & dem verkar gå som en dans! ;-)
ja. det är det som gör mig så ledsen. hon vet ganska precis hur jobbigt det har varit (och hon är medveten om att hon har "svikit" mig förr). men samtidigt. hon har det inte heller lätt, eller, hon har det jättetufft faktiskt. på vissa sätt tuffare än jag. i höstas, efter mitt tidiga missfall, hade vi en överenskommelse om att vi inte kunde vara där för varandra, vi hade det för jobbigt på varsitt håll helt enkelt. och det kändes okej så länge vi hade den dealen. det gick liksom att förstå och acceptera situationen då.
SvaraRaderadet enda jag egentligen önskar är att hon hade sagt något. frågat. som sagt, hon VET att vi gjorde behandlingen (och kan säkert räkna ut hur det gick). nu har jag hamnat i ett läge där jag inte kan säga nåt eftersom hon inte vet ett skit om vad som hänt de senaste sex veckorna (eller, hur lång tid är det? har tappat räkningen här!). jag vet inte var jag ska börja, och jag kan inte börja utan att det blir en anklagelse. så jag undviker också kontakt. det går ju inte att "normalumgås" heller, utan att säga något. för situationen ÄR inte normal.
till saken hör att jag tycker att jag har ställt upp för henne. mycket. så då känns det liksom bittrare när jag upplever att jag inte får minsta lilla tillbaka.
långt svar, hade kanske förtjänat att bli ett eget inlägg (eller, kanske bäst att låta bli - det ligger ju uppenbarligen något smärtsamt och gror här...). kanske det är bäst att ignorera ändå (situationen alltså, och mina känslor, inte henne). och tänka att vissa problem faktiskt får lösa sig av sig självt?
Knepigt det där med vänner och egentligen inte mitt område att ge råd inom. Men ändå. Ring upp och säg att du vill prata och berätta hur du mår efter att du frågat om henne. Kanske väntar hon på att du ska återta kontakten? Om du orkar alltså.
SvaraRaderaåh, du menar en diplomatisk, ödmjuk och sansad lösning? jag gillar bättre när jag får ligga i en skyttegrav och kasta handgranater... ehum.
SvaraRaderamen på riktigt. det är nog den bästa lösningen. givet att jag vill behålla vänskapen, villket ändå är en prioritet.
så, jag tycker definitivt du kan uttala dig på detta område! din lösning var ju - rent objektivt - bättre än min... ;)
Jag vet inte jag... Jag har oxå varit med om detta, inte exakt din situation of course, men lixom samma grundproblematik. Visst håller jag med Nelle om att det nog är förnuftigt och säkert konstruktivt att försöka fronta kompisen men samtidigt... Jag är så sjukt less på att "utbilda" halva världen i hur man faktiskt ska bemöta människor i kris, sjukt less! Det är så många människor runt mig som inte vågat stått kvar när det blåst hårt, eller kanske inte kunnat? I vilket fall som helst; hur jävla svårt kan det vara att fråga en annan människa hur denne mår och sen stå kvar, hålla käften, och bara lyssna. Det är inte rocket science lixom! Jag känner mer och mer att vissa människor de har jag att käka choklad tillsammans med (du vet, brainless umgänge, skratta lite och prata lite - väldigt ytligt) mer för det sociala livet än för insidan lixom. Sen har jag några få kvar i min närhet, några till som jag lärt känna via bloggen som bara orkar vara kvar. Som inte kränglar till allting utan som kan slappna av och låta mig vara ledsen utan att bli hysteriska över att de inte vet vad det ska säga eller göra eller vad fan som helst.
SvaraRaderaJag inser att jag låter bitter som fan, men jag har nog gått på en nit för mycket. Jag hade nog bara gett fan i den där tjejen, om hon inte kan anstränga sig lite för någon annans skull, vad ska du då ha henne till. För hur jävligt man än mår själv så kan man alltid (om man inte är überdepprimerad och ligger apatisk i sängen, det är en legitim ursäkt) säta sig själv åt sidan och fråga hur någon annan människa mår. Om man inte är helt självcentrerad alltså.
(och så ett litet tillägg, de människor som verkar ha svårast att hantera mig, eller att foka på ngon annan än sig själva verkar vara de som har allra sämst självkänsla. I deras resonemang blir det lixom bara: Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, hur jag ska bete mig - ett fokus på sig själv istället för ett fokus på den som berättar något för dem - vet inte om jag svamlar här, eller om det går fram något av det jag försöker uttrycka. Har tänkt på detta länge, kanske borde formulera det lite för mig själv först...)
Hoppas iaf att du kommer fram till ngt som känns ok i magen
Många kloka ord här ovan.
SvaraRaderaMen en sak jag inte kan sluta fundera på, är vi egoister? Alltså, hur länge är det ok att be andra ta hänsyn till oss, till det vi tycker, tänker och känner? Upplevs vi som väldigt självupptagna? Ibland får jag dåligt samvete för att jag tar plats, men i nästa sekund blir jag tvär och tycker att denna sorg är den största av de alla. Ingen som inte varit här kan någonsin förstå mig hur mycket man än försöker.
Jättesvåra frågor och jättekänsligt ämne... Det finns nog ingen universal lösning utan man får vackert treva sig fram.
KRAM
hej tjejer, jsg är rödvinslullig och kan inte ta frågorna på det allvar (eller med den utförlighet) som de förtjänar. men! ikväll hängde jag med en annan vän som ändå bekräftade att mina känslor är helt rimliga (hon känner dessutom oss båda och kan förhoppningsvis bedöma vår respektive situation). jag har också tänkt mycket på det där med egoism, om jag tar för mycket utrymme med det som rör mitt. nu är i alla fall min plan att jag ska skriva ett mail till vännen och berätta hur jag känner, berätta om min besvikelse över att hon inte visat minsta tecken till att undra. ska även låta det ligga några dagar utan att trycka send... ska försöka göra det så pass nyanserat att jag ger utrymme för ev. förklaringar men samtidigt utan att förringa den besvikelse jag de facto känner. konstruktivt men utan att backa från min position eller förneka mina känslor alltså. jag tänker att vänskap alltid innebär en "obalans" såtillvida att den ena i perioder ger eller tar mer. det kan röra sllt möjligt, kriser av alla möjliga slag. men - vänskap måste också innebära att det så småningom "jämna ut sig". nu tror jag att barnlöshetskrisen är speciell dels pga dess existentiella konnotationer och dels pga att den inte riktigt klingar av med tiden. så länge man är i situationen är man i mer eller mindre ständig kris. men, vad jag måste göra i detta fall, inte minst för min egen skull, är att hävda min rätt att må dåligt över detta, utan hänsyn till någon annans personliga situation. och - det är inte så jäkla svårt att ställa frågan, och en fråga/omtanke räcker väldigt långt.
SvaraRaderajsg kommer nog att återkomma till detta, i ett mer reflekterat tillstånd/inlägg. för stunden säger jag som tidigare: stort tack för att ni finns!