tom

idag känner jag mig tom. bara tom. vaknade klockan sex utan nån lust att sova mer. åt frukost, läste tidningen som vanligt. torrhulkade i duschen, sorgen finns men tårarna uteblev. satte mig i soffan och försökte formulera ett inlägg om alternativen, de som inte finns. det kommer inte. kan inte fånga tankarna eller klä dem i ord.

planen är att jobba hemifrån den här veckan. fast idag ska jag försöka gå förbi kontoret en sväng. berätta för de närmast berörda, cheferna och administratören. nu grinar jag, av att tänka på det. de var så glada när jag kom tillbaka till jobbet veckan efter insättningen. så positiva. ena chefen skuttade i korridoren när han såg mig. skuttade. han är inte en sån som vanligen gör sånt.

jag vet att jag måste normalisera tillvaron igen. men det bär emot. samtidigt som normaliseringen är ett sätt att arbeta sig ur sorgen så är själva normaliseringen en sorg. för det innebär ju en återgång till det som varit. till det normala. det normala som är icke-gravid.

för två år sedan, när vi precis hade börjat våra behandlingar, läste jag en artikel om olika sätt att hantera barnlöshet. där nämndes någonting om par som fastnade i behandlingssvängen. som bara fortsatte och fortsatte, utan att sätta något stopp. jag visste så lite då, och jag minns att jag förfasade mig. inte förstod hur man kunde utsätta sig för det, ett liv av behandlingar, den ständiga ovissheten och de återkommande grusade förhoppningarna. varför man inte gjorde det då i mitt tycke enda rimliga och rationella. varför man inte någonstans på vägen gav upp.

jag visste så lite då, och det underlättar onekligen åsiktsbildandet. idag beundrar jag både dem som har kraften att fortsätta, och dem som har kraften att sätta stopp.