jag tänker att jag måste lägga upp lite strategier. göra en plan för hur jag ska utforma framtiden och hantera nuet. tänka långsiktigt och kortsiktigt. göra situationen hanterbar.
som jag tänker just nu får ytterligare behandlingar vänta. jag är i en kritisk fas på jobbet och bör fokusera på det nu. jag tänker/hoppas att tiden är på min sida. jag fyller 31 senare i vår. då borde jag väl kunna vänta nåt år utan att det gör så mycket till eller från? ska självklart konsultera läkare om detta, ev. be dem göra prover. men i höstas sa de att tidigt klimakterium eller sinande äggreserv nog inte skulle vara ett problem för mig. dessutom har jobbet blivit en alltför stor press och ångestmoment så jag måste både bildligen och bokstavligen "jobba undan" lite för att vara i form inför behandlingarna sen.
så, halvlångsiktigt, fokusera på jobbet och ta vissa nödvändiga steg i karriären (jag vet att det låter streberaktigt men det är så min jobbsituation ser ut). mer långsiktigt även göra förberedelser inför eventuell adoption (ett inlägg om hur jag tänker kring det är på gång men måste mogna lite som utkast). ha vissa garanterat skitjobbiga samtal med mannen. kanske undersöka möjligheterna till terapi eller samtalsstöd?
mer kortsiktigt, på det vardagliga planet. börja träna igen. jag har inte gått upp i vikt (och några extra kilo vore ändå bara nyttigt) men har liksom plufsat till mig. så jag måste återfå kondition och muskelmassa. i övrigt leva okej-sunt. lära mig att njuta av de delar av tillvaron som faktiskt är bra. INTE dränka sorgen i jobb, ersätta en ångest med en annan. INTE dränka sorgen i alkohol, men ändå dricka öl och dansa på borden (eller, mer karaktärsenligt, sitta och gaffla i timmar vid nämnda bord). inte varje dag, men då och då. fortsätta låta bli cigaretterna (jag tog en igår, den var skitäcklig, jag blev obehagligt nikokickad och enda skälet till att jag alls tog den var det ytterst mogna och välmotiverade "because I can"). fortsätta älska mannen, fortsätta vara på samma lag. inte låta sorgen bli ilska som går ut över honom. aktivera mig. träffa vänner, kanske inte de med småbarn, men andra. det finns ju fortfarande många omkring mig som inte har barn. kanske göra en ansats att göra nya bekantskaper? många vänner har flyttat eller på andra sätt "försvunnit" (ja, här snackar vi visst småbarnsföräldrarna...) så det finns liksom utrymme där.
fortsätta blogga? jag vet inte. har inte varit aktiv så länge och just nu är skrivandet en nödvändig krishantering. men framöver måste jag överväga hur jag ska göra. jag är rädd att bloggterapin också blir en sorg, att det blir ett sätt att fastna i barnlöshetstillståndet. det är dubbelt det där för jag hämtar ju jättemycket stöd och tröst, både i att skriva själv (och numera även få kommentarer!) och i att läsa hos andra. men jag känner också mig själv, mina tendenser att gräva ner mig. att även fortsättningsvis ha ett forum för ohejdat ältande kanske inte långsiktigt är en god strategi?
men, inga beslut är fattade och strategierna bara på planeringsstadiet. nu: en kopp te, en macka och en bok (fast mer troligt daytime-tv).
Dina strategier låter kloka tycker jag. Eftersom du är relativt ung (i IVF-sammanhang) så är det nog bra att vänta ett tag istället för att stressa vidare med fortsatta behandlingar.
SvaraRaderaDet är du som styr bloggen. Skriv när du vill och om vad du vill. Jag funderar också över hur jag ska fortsätta med min blogg, men jag försöker intala mig att det åtminstone är jag som är chef över den, inte tvärtom, och försöka komma ihåg att jag först och främst skriver för min egen skull.
ja trots att jag inte blir yngre känns det litegrann som om jag har "överlistat" tiden. förut hade jag såna där målsättningar som att ha barn före (innan.) 30, vara gravid före (innan?) 30, etc. nu har jag släppt dem, har som målsättning (eller snarare dröm/önskan/förhoppning) att någon gång, skit samma åldern, bli mamma. men det är klart att jag är stressad, jag menar, om vi inte lyckades när jag var 29 lär ju de biologiska förutsättningarna inte har förbättrats när jag är 33, även om det i ett ivfperspektiv inte är så jättegammalt.
SvaraRaderablir så arg på mig själv när jag inte har koll på grammatiken förresten.