skräcken

för ett par år sedan gick jag en stresshanteringskurs. vid ett tillfälle fick vi göra en övning som gick ut på att "omfamna våra rädslor". upplägget var att vi skulle hänge oss åt våra ångestladdade svarta deprimerande stressfyllda tankar i tio minuter och verkligen tänka tankarna fullt ut, till sin yttersta konsekvens. sen skulle vi säga "STOPP!" och eventuellt även klatscha till oss själva. därefter fick vi inte tänka tanken längre. mental sadomasochism i terapeutiskt syfte, typ.

(här kan inflikas att jag inte var någon bra stresshanterare, i alla fall inte ur ett kursledarperspektiv. är alldeles för svartsynt och analytisk och ifrågasättande. kursen slutade med att jag - med min chefs goda minne (det var jobbet som pröjsade och kursledaren lyckades komma ihop sig med chefen också) - helt enkelt slutade gå dit).

nå. trots denna förhållandevis misslyckade erfarenhet ska jag inte avfärda allt som kursen innebar. det är ju knappast kursens/kursledarens fel att jag är svartsynt, överanalytisk och ifrågasättande, kort sagt i ett stresshanteringskurssammanhang har vissa uppenbara attitydproblem. så jag tänkte att jag skulle pröva. hänge mig åt tankarna, rädslorna och skräcken för att på så vis driva demonerna på flykten.

(det blev ett långt intro det här. ett tydligt tecken på hur ovillig jag är att tänka tankarna till slutet. jag vill inte konfronteras med dem i skarpt dagsljus. det känns enklare att låta dem förbli dimmiga, halvartikulerade demoner).

så, detta är mina rädslor, min skräck (utan inbördes rangordning eller logik; det hör väl till skräckens natur att den är ologisk, motsägelsefull och liksom går i looper):

att vi aldrig får några barn. jag har fortfarande inte börjat bearbeta vad det i realiteten betyder. att vi aldrig får några barn, att det aldrig blir fler än mannen och jag i vår lilla familj. att vi aldrig ens blir någon "riktig" familj, eftersom familj (som jag upplever saken) i stor utsträckning definieras utifrån barnet. att livet blir som nu, för alltid. att vi fryser fast i tillvaron medan allt omkring oss förändras. att det hindrar oss/mig från att ingå i alla de sammanhang som för så många är normala. att vi fryser fast, och min bitterhet blir för evigt. att barnlösheten stoppar upp alla andra aspekter av livet. att vi inte är "på riktigt". att livet vi lever blir "istället för". att barnlösheten blir som dantes limbo. att barnlösheten driver oss isär. att alla alternativ - adoption, donation - är uteslutna. att jag måste göra val jag inte vill göra. att mannen som jag älskar ställs mot det barn som inte finns. att jag tvingas till val som jag kan komma att ångra, men att valet är nödvändigt eftersom situationen är ohållbar. att tiden tickar, att jag måste fatta beslut som jag inte är redo att fatta av rädsla att det annars kan vara för sent. att jag väljer bort mannen eftersom min barnlängtan är för stark. att jag för alltid måste leva i saknad, antingen av mannen eller av barnet. att jag är en dålig människa som tänker på detta sätt. att jag är egoistisk. att jag är otacksam, gapar efter för mycket, inte vet att uppskatta det jag har. att jag förstör den kärlek och allt det fina som faktiskt finns i mitt liv. att jag avskärmar mig från världen, vänder min man, min familj och mina vänner emot mig. att min kärlek till mannen inte är tillräckligt ovillkorlig och stark. att min sorg och bitterhet driver honom i olycka. att den kärlek jag innerst inne känner, som jag vill ösa och slösa över mannen och vårt barn, aldrig får realiseras i sin fulla potential. att den brinner inne, förtvinar. att jag blir ensam. att jag i slutänden står där, utan mannen, utan barn.

vilket kan kokas ner till följande ångestladdade slutsatser:

att jag är en dålig, egoistisk, bitter människa.
att jag inte förtjänar mannen.
att jag inte förtjänar några barn.

---

det är väl här någonstans jag ska säga "STOPP!". jag önskar att jag kunde. tankarna är för levande för att hejda med viljestyrka allena. åtminstone just nu när viljan är bakbunden av sorg.