idag ska vi gå på stan. vi ska lämna tavla på inramning, hämta kavaj hos skräddaren, återlämna biblioteksböcker, utföra lördagsritualen med korsordet på kafe. så ska vi gå på apoteket och köpa ett graviditetstest.
jag vet inte vad jag tror. jag kan inte fatta, kan inte acceptera, att det inte skulle ha fungerat. alla förutsättningar var ju optimala, embryot helt perfekt. gravid nu, bebis i månadsskiftet oktober-november. det var liksom "sista chansen", åtminstone för ett bra tag framöver. jobbmässigt, ersättningsmässigt var det nu det skulle funka. i höst tar min tjänst slut, sen infaller ekonomisk osäkerhet. givet allt jag måste göra på jobbet fram till dess känns fler behandlingar som ett garanterat sätt att återigen krackelera fullständigt.
fast inget av detta spelar egentligen någon roll. får vi ett barn spelar det ingen roll om jag bara får grundbeloppet i föräldrapenning. jag sumpar gladeligen min hälsa och mitt välbefinnande, min karriär, sgi och framtida pension för vårt framtida barn. bara det barnet får bli.
samtidigt som jag ju vet. sumpar jag allt annat finns risken att jag i slutänden står där med ingenting. i bokstavlig och flerdubbel bemärkelse. min hälsa, mitt välbefinnande, hänger direkt samman med våra chanser att lyckas. och jobbet, liksom den ekonomiska situationen är en sida av tillvaron som jag inte kan bortse ifrån. jag kan inte stoppa mitt pågående liv i väntan på ett liv som det inte finns några garantier för.
i arbetsrummet spelar mannen kent, klåparen. på nåt sätt tycks deras texter alltid gå att tolka i enlighet med situationen man för stunden befinner sig i. som det känns just nu: ett kort tag fick jag leva på en förhoppning. men så blinkar det till. och de tänder alla ljus. förhoppningen sprack. och allting är som förut.
---
det där gravvetestet förresten. vi har sagt att vi ska testa måndag kväll. det kommer hinna bli många tårar och ledsna tankar innan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar