dagen

dagen har varit okej. det känns märkligt det också. en främmande känsla. men skönt med en frist från sorgen, hur tillfällig den fristen än är. svängde förbi jobbet för att plocka upp ett papper. men egentligen mest för att känna efter. vara bland folk, som vanligt. jag märker att jag måste anstänga mig väldigt när jag umgås med andra. överkompenserar, blir överdrivet glättig, och krafterna tar slut fort. hemvägen var jobbig, nu ligger jag på soffan och är alldeles matt. jag hoppas nästa vecka blir enklare, att orken räcker lite längre. att varje dag, eller varannan, blir ett litet litet framsteg. samtidigt som jag vet att mycket jobbigt återstår. hittills har mannen och jag inte pratat om hur vi ska gå vidare. strategierna som jag skrev om häromdagen har jag inte delat med honom. och vi måste ringa kliniken, ha den uppföljande konsultationen. kolla upp privata kliniker, ev. kontakta dem för ett första möte. och, det kanske svåraste. börja prata om alternativen. trots att jag vet att våra alternativ ser väldigt olika ut.