jag har försökt skriva flera gånger men det vill sig liksom inte. det handlar ändå om så pass allvarliga saker att jag vill uttrycka't klart och nyanserat och inte lämna ut någon (läs: mannen). så är jag frustrerad och förvirrad vilket såklart inverkar på förmågan att uttrycka sig redigt. med de reservationerna, här kommer ett nytt försök:
jag antar att det är helt normalt att en ruvning som slutar i besvikelse också slutar i en hel del bråk och gnabb i relationen. det är i alla fall min erfarenhet, och också intrycket jag fått av flera bloggar. bearbetningen ser väl olika ut och det är så enkelt att vända sin frustration och sorg mot den som står en närmast. det ska också sägas att jag och mannen inte har bråkat särskilt mycket den är gången. sorgen har varit mer lågintensiv, jag stänger in mig i mig själv och blir tyst.
jag är inte arg på honom. jag tvivlar inte på honom, eller vår relation. jag vill gå vidare, kanske inte omedelbart, men så småningom. det är den självklarhet, den fixpunkt, utifrån vilken jag vill inrätta mitt liv.
men mannen har bett mig fundera, överväga riktigt noggrannt. om jag inte istället ska satsa på ett liv med någon annan. nån som kan ge mig det barn som jag längtar efter. någon som kan göra mig lycklig. det är hans formuleringar, hans ord.
på ett plan kan jag förstå hur han tänker. han har förlikat sig med tanken på ett liv utan barn. för honom är adoption eller donation inte ett alternativ. det är hos honom "felet" ligger. han känner skuld och är rädd att driva mig i olycka. ur det perspektivet kan jag förstå att han uppmanar mig att fundera över det alternativ som innebär att lämna.
men samtidigt som jag förstår så förstår jag inte alls. jag tvivlar inte på oss, på vår kärlek eller vår relation. inte i grunden. men plötsligt känner jag mig helt utelämnad. som om jag, ensam, ska fatta beslut om vårt förhållande ska fortsätta eller ej. och DET gör mig arg. hur kan han vara så passiv? betyder det att han inte längre vill kämpa? betyder det att han har gett upp? eller är det en allmän omtanke, ett sätt att visa hur stor hans kärlek är? "den man älskar låter man gå" typ. det är en vacker tanke, på ett sätt.
jag hatar även hur detta blir till en rationell kalkyl, en beräkning där det samtidigt inte finns några konstanter. allt är öppet, det finns inget att ta fäste vid. häromdagen försökte jag beskriva det för mannen som att det är som att försöka orientera sig med hjälp av en alldeles blank karta i ett landskap där det inte finns några landmärken och kompassnålen bara snurrar.
och samtidigt. jag skulle ljuga om jag påstod att hans uppmaning inte är något som jag funderat över. tidigare i alla fall. men att överväga det på allvar, och även ta (de eventuella) konsekvenserna av det jag (eventuellt) kommer fram till? nåt sånt är jag inte beredd att göra. tanken må ha slagit mig men jag vill hålla den på avstånd. inte låta den bli något jag på allvar måste förhålla mig till.
det här är vad mina tankar kretsat kring de senaste veckorna. nu känns det bättre, känsloläget något lugnare. vi tar ett steg i taget, nu närmast slutsamtal på kliniken om fyra veckor. men frågorna har ju inte försvunnit. hur ska jag exempelvis förhålla mig till mannens nuvarande ståndpunkt att han inte vill adoptera? vi pratade om saken igår och det slutade med tårar. det är svårt att ha ett sansat samtal om det här.
fy...
SvaraRaderajag har ju varit på andra sidan några gånger. Min sambos spermaprov har alltid varit bra och även om jag gett ifrån mig tillfredställande antal ägg varje gång så misstänker de/vi ändå att det är mitt "fel" att vi inte få några barn. Jag har både gråtit, snorat, bett honom att fara åt helvete och lugnt och stillsamt bett honom att tänka över sitt beslut att vara med mig. I mitt fall har det vid några tillfällen varit av förtvivlan och sorg som mina känslor runnit över för mig; att jag förstör hans liv genom att inte kunna ge honom barn. Vid färre tillfällen det lugna konstaterande som du beskriver ovan. I mitt fall har det nog dock varit ett sätt för mig att verkligen testa om han vill stanna kvar; om jag duger för honom, ensam, utan några barn. Inte i alla fall omsorg om honom. Jag kanske borde skämmas för detta men jag tänker att jag är ärlig när det gäller allt annat i den här världen så varöf inte nu.
Jag vet inte egentligen om jag kommer med något som går att använda alls, eller hur din man resonerar. Men när man kommer tillräckligt långt in i barnlösheten så behöver man nog ställa sig de frågorna som ni har börjat ställa till varandra. För att vara säker när man kommer ut på andra sidan. Hur livet än ser ut då.
Hoppas ni orkar jobba er igenom detta tillsammans, att ni fortsätter gå hand i hand genom helvetet som detta är.
Har han get några aneldningar till varför han inte kan tänka sig spermadonation, embryodonation eller adoption? Har ni kommit fram till några gemensamma beslut eller har ni "bara" era egna beslut?
Jag har nog också sagt liknande saker till min man som din man har sagt till dig. Precis som J-M så har det nog varit en slags testande från min sida.
SvaraRaderaFör en del tar det tid att komma fram till att adoption kan vara ett alternativ. Han kanske behöver mer tid? Det var ju inte så länge sedan ni gjorde er senaste behandling.
Jag hoppas att ni hittar en väg som känns okej för er båda.
Kram!
tjejer, stort TACK för era kommentarer o delade erfarenheter! jag kommer garanterat att återkomma till detta men inte nu när både tankar och lemmar är mjuka av massage o rödtjut.
SvaraRaderaoch - med risk för att låta full, sentimental o patetisk - in the meantime, tack för att ni finns.